Vi önskar alla ett riktigt gott nytt år och hoppas att 2o12 blir ett riktigt bra år för allihopa! :)
Ta det lugnt med raketerna ikväll så händer och fötter förblir där dom är!
lördag 31 december 2011
söndag 25 december 2011
Julafton
Vi hade en lugn och mysig julafton.
Jag, Jonas, Vilmer och Jonas kusin Anders firade hos oss här hemma.
Vi åt massor av god mat, hade julklappsutdelning och sedan hade vi mys framför tvn resten av kvällen.
Vi får fira lite mer nästa år när Vilmer blivit lite större men detta året kändes våran julafton helt lagom, inte för mycket och inte för lite :)
Detta var ändå den bästa julafton jag upplevt, tillsammans med mina två älskade hjärtan.. Det kan omöjligt bli bättre än att fira med dom två man älskar mest på denna jord!
Julhelgen kommer fortsätta i lugnets tecken med bara massa mys.
Alla ni som ska ut och göra stan osäker ikväll.. ta det lugnt och gör inget som inte jag skulle gjort! ;) Haha!
God fortsättning på er allihopa!
Jag, Jonas, Vilmer och Jonas kusin Anders firade hos oss här hemma.
Vi åt massor av god mat, hade julklappsutdelning och sedan hade vi mys framför tvn resten av kvällen.
Vi får fira lite mer nästa år när Vilmer blivit lite större men detta året kändes våran julafton helt lagom, inte för mycket och inte för lite :)
Detta var ändå den bästa julafton jag upplevt, tillsammans med mina två älskade hjärtan.. Det kan omöjligt bli bättre än att fira med dom två man älskar mest på denna jord!
Julhelgen kommer fortsätta i lugnets tecken med bara massa mys.
Alla ni som ska ut och göra stan osäker ikväll.. ta det lugnt och gör inget som inte jag skulle gjort! ;) Haha!
God fortsättning på er allihopa!
torsdag 22 december 2011
Julen närmar sig..
Nu är julafton nära, känns enormt mysigt att få fira första julen tillsammans med Vilmer.
Vi har ju redan fått den största gåvan man kan få i livet så vi firar bara i lugnets tecken med familjen och även Anders ska fira med oss. Anders är Jonas kusin som nyligen flyttat upp till gällivare från filipstad.
Det blir massa god mat, julklappar och mys på hög nivå! :)
Annars rullar livet på för oss allihopa. Vilmer har återhämtat sig helt från operationen och är nu verkligen en pigg och glad liten kille som kan göra bajsblöjor som vilken bebis som helst ;)
Han väger 5575 gram nu och är 60 cm lång.
Idag var han och fick sin första spruta mot RS-virus och det gick enormt bra, han sa nästan ingenting även fast det var en ganska stor mängd som skulle in.
Inga biverkningar ännu iaf och jag hoppas att han slipper febern.
Jag älskar verkligen allting som har med familjelivet att göra, även om man inte alltid har tid för det man skulle vilja göra så skulle jag inte byta detta mot någonting.
Jag älskar att vakna varje morgon och se Vilmer le, jag älskar att se hans utveckling och början till bus! :)
Det finns inget mer värdefullt i mitt liv än min underbara lilla familj!
Det mesta julstöket är klart, ska bara kläs julgran men det gör jag på fredagkväll för det känns som en liten tradition.
Finns några klappar kvar att handla som jag måste ge mig ut och fixa, men jag behöver lite mer tid att klura ut exakt vad som ska köpas.
Sen ska det sista till julmaten handlas också men det tar jag också på fredag.
Jag passar på att önska alla en riktigt GOD JUL från oss! :)
onsdag 14 december 2011
fredag 9 december 2011
Sammanfattning..
Tänkte försöka mig på en sammanfattning av den största resa vi gjort i våra liv..
Den 6e maj 2o11 vändes min och Jonas värld totalt upp och ner när vår son föddes med akut kejsarsnitt i v 24+2.
Det har varit en enormt påfrestande tid både fysiskt och psykiskt och vissa gånger har det handlat om sekunder och andra gånger om timmar och dagar..
Vår största fiende under denna tiden var alltid ovissheten om hur allting skulle gå och om våran skatt skulle överleva.
Vi har hunnit med många olika sjukhus.. Gällivare sjukhus, Umeå universitetssjukhus, Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg, Sunderby sjukhus i Luleå och sedan akademiska sjukhuset i Uppsala.
Vilmer har genomgått tre operationer. Den första var en operation av buken och hjärtat och sedan en av ögonen och den sista var för att återställa tarmen och bli av med stomin.
Vi bodde på sjukhus från den 6e maj till den 17e augusti och som jag sagt så många gånger så är jag så otroligt stolt över att vi alla tre står starka och friska i dagsläget.
Vi har ett band tillsammans som ingen någonsin kommer kunna bryta.
Idag har vi en underbar glad liten kille som hunnit bli hela sju månader och som läkarna klassar som fullt frisk, i dagsläget har han inga defekter på varken inre eller yttre organ.
Från första stund när han var 32 cm lång och vägde 685 gram visste jag att jag skulle komma att älska honom mer än någonting på denna jord och kärleken bara växer för varje dag.
En sådan liten människa har tagit mitt hjärta med storm och verkligen visat mig vad kärlek är.
Det finaste som jag idag kan se är när Jonas myser med Vilmer och man ser hur bra båda mår. Vilmer älskar sin pappa och Jonas älskar sin son.
Det finns så många som vi vill tacka som har funnits där för oss under hela resan och aldrig tvivlat på oss men det är omöjligt att rabbla upp alla dessa namn så ni som känner er träffade ta åt er så mycket ni bara kan. Ni är guld värda allihopa!
Men jag måste ändå skänka en speciell tanke till tre helt underbara tjejer som trots att dom hade det minst lika tufft som vi ändå fanns där och lät mig skratta, gråta och bara vara helt mig själv till 110 %.
Mariette, Anna och Jane.. Ni är fantastiska kvinnor/mammor och det är verkligen med stolthet i rösten som jag berättar för min omgivning att jag hade turen att lära känna er.
Vi bor alla spridda över landet men när mina tanker faller på er är det med ett stort leende och en enorm beundran.
Ni var alla äldre än mig och hade alla större livserfarenhet men ni tvivlade aldrig på mig som förälder och jag kände mig aldrig som "den yngre som inte vet något om livet".
Ni tog mig för precis den jag var även om jag var glad eller en riktig häxa som hatade hela världen så fick ni mig alltid att le!
Tusen tack tjejer och jag önskar er och era familjer all lycka och välgång i livet!!
Jag kommer fortsätta att blogga men från och med nu så kommer det vara om nutiden och vårat liv i dagsläget, ni kommer få följa Vilmers framsteg och oss som familj i vardagslivet.
Återigen tack för allt stöd, vi kan inte förklara i ord hur tacksamma vi är för all hjälp utan vi kan bara konstatera att vi har sån enorm tur som har så otroligt mycket fina människor i våran närhet!!
Den 6e maj 2o11 vändes min och Jonas värld totalt upp och ner när vår son föddes med akut kejsarsnitt i v 24+2.
Det har varit en enormt påfrestande tid både fysiskt och psykiskt och vissa gånger har det handlat om sekunder och andra gånger om timmar och dagar..
Vår största fiende under denna tiden var alltid ovissheten om hur allting skulle gå och om våran skatt skulle överleva.
Vi har hunnit med många olika sjukhus.. Gällivare sjukhus, Umeå universitetssjukhus, Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg, Sunderby sjukhus i Luleå och sedan akademiska sjukhuset i Uppsala.
Vilmer har genomgått tre operationer. Den första var en operation av buken och hjärtat och sedan en av ögonen och den sista var för att återställa tarmen och bli av med stomin.
Vi bodde på sjukhus från den 6e maj till den 17e augusti och som jag sagt så många gånger så är jag så otroligt stolt över att vi alla tre står starka och friska i dagsläget.
Vi har ett band tillsammans som ingen någonsin kommer kunna bryta.
Idag har vi en underbar glad liten kille som hunnit bli hela sju månader och som läkarna klassar som fullt frisk, i dagsläget har han inga defekter på varken inre eller yttre organ.
Från första stund när han var 32 cm lång och vägde 685 gram visste jag att jag skulle komma att älska honom mer än någonting på denna jord och kärleken bara växer för varje dag.
En sådan liten människa har tagit mitt hjärta med storm och verkligen visat mig vad kärlek är.
Det finaste som jag idag kan se är när Jonas myser med Vilmer och man ser hur bra båda mår. Vilmer älskar sin pappa och Jonas älskar sin son.
Det finns så många som vi vill tacka som har funnits där för oss under hela resan och aldrig tvivlat på oss men det är omöjligt att rabbla upp alla dessa namn så ni som känner er träffade ta åt er så mycket ni bara kan. Ni är guld värda allihopa!
Men jag måste ändå skänka en speciell tanke till tre helt underbara tjejer som trots att dom hade det minst lika tufft som vi ändå fanns där och lät mig skratta, gråta och bara vara helt mig själv till 110 %.
Mariette, Anna och Jane.. Ni är fantastiska kvinnor/mammor och det är verkligen med stolthet i rösten som jag berättar för min omgivning att jag hade turen att lära känna er.
Vi bor alla spridda över landet men när mina tanker faller på er är det med ett stort leende och en enorm beundran.
Ni var alla äldre än mig och hade alla större livserfarenhet men ni tvivlade aldrig på mig som förälder och jag kände mig aldrig som "den yngre som inte vet något om livet".
Ni tog mig för precis den jag var även om jag var glad eller en riktig häxa som hatade hela världen så fick ni mig alltid att le!
Tusen tack tjejer och jag önskar er och era familjer all lycka och välgång i livet!!
Jag kommer fortsätta att blogga men från och med nu så kommer det vara om nutiden och vårat liv i dagsläget, ni kommer få följa Vilmers framsteg och oss som familj i vardagslivet.
Återigen tack för allt stöd, vi kan inte förklara i ord hur tacksamma vi är för all hjälp utan vi kan bara konstatera att vi har sån enorm tur som har så otroligt mycket fina människor i våran närhet!!
torsdag 8 december 2011
Bildtext..
Bild nr1 = Såhär såg stomin ut utan påse.
Bild nr2 = Såhär såg det ut med påsen på.
Bild nr3 = Såhär ser det ut nu efter operationerna :)
Bild nr2 = Såhär såg det ut med påsen på.
Bild nr3 = Såhär ser det ut nu efter operationerna :)
Klappat och klart..
Vi kom hem den 27e november från uppsala och allting har verkligen bara gått bra.
Lillkillen mår som en prins och mage och tarmar fungerar precis som det ska :)
Vi fick verkligen en urstark liten prins som har varit tvungen att gå igenom så enormt mycket och verkligen fått en tuff start i livet men både jag och Jonas är så otroligt stolta över honom och nu är han precis som vilken liten bebis som hellst.
Han väger 5370 gram nu och är 60 cm lång.
Han har hunnit bli sju hela månader och nu ska sjukhus och allt vad det heter vara ett minne blott. Nu vill vi inte ha mera problem :)
Kommer lägga upp före och efter bilder och jag ska berätta lite mer ingående om allt när jag har lite bättre tid.
Lillkillen mår som en prins och mage och tarmar fungerar precis som det ska :)
Vi fick verkligen en urstark liten prins som har varit tvungen att gå igenom så enormt mycket och verkligen fått en tuff start i livet men både jag och Jonas är så otroligt stolta över honom och nu är han precis som vilken liten bebis som hellst.
Han väger 5370 gram nu och är 60 cm lång.
Han har hunnit bli sju hela månader och nu ska sjukhus och allt vad det heter vara ett minne blott. Nu vill vi inte ha mera problem :)
Kommer lägga upp före och efter bilder och jag ska berätta lite mer ingående om allt när jag har lite bättre tid.
måndag 21 november 2011
Uppsala..
Den 14e gick flyget ner mot arlanda. Brorsan hämtade oss på arlanda och körde oss till hotellet där vi skulle sova en natt.
Inskrivning och information på sjukhuset den 15e.
Dagen gick i rasande fart med provtagningar och info ang. operationen och det blev snabbt kväll igen. Vi fick även denna natt sova med Vilmer på hotellet och varje natt man kan slippa sjukhuset är bara ett stort plus.
Onsdagen den 16e var den stora dagen.
Vi kom till sjukhuset kl 8 på morgonen och förberedelserna började direkt, han skulle badas och efter det använde vi stora gula rockar när vi skulle ha kontakt med Vilmer, allt för att det skulle hållas så rent som möjligt.
Vi hade en kinkig bebis eftersom han var fastande men han fick iallafall lite sockerlösning.
Kl 13 fick vi lämna Vilmer på operation och både jag och Jonas grät, det är så hemskt att behöva lämna iväg honom och sedan började den där jävla väntan som håller på att gnaga sönder kroppen inifrån.
Ca 16,30 kom läkaren och talade om att operationen hade gått jättebra och att han nu låg på uppvaket och vi snart skulle få träffa honom. Efter ett sånt besked känner man sig 20 kg lättare och det dröjde inte många minuter innan dom ringde och sa att vi fick komma upp till honom.
Och återigen så grät man men denna gången utav glädje att han såg ut att må så bra, han sov lugnt när vi kom upp men vaknade av våra röster och då blev han ledsen men sköterskan lyfte upp honom i min famn och där somnade han gott igen.
Vi blev alla chockade när Vilmer ca 10 timmar efter operationen började bajsa själv, men som sagt våran lillkille har ju tidigare visat lite små tendenser till att vara jäkligt envis.
Dagarna efter har gått bra och han fiser och bajsar som han ska vilket känns lite halvknasigt men samtidigt är det så himla skönt att han är som han ska nu! :)
Dagarna rullar på sakta men säkert, det är alltid tråkigt och psykiskt jobbigt att vistas så många timmar per dygn på sjukhus men vi får se hur länge till vi blir kvar, max en vecka får vi iaf hoppas men jag kan inte tänka mig att det blir längre..
Uppdaterar igen om några dagar och berättar hur det går! :)
Inskrivning och information på sjukhuset den 15e.
Dagen gick i rasande fart med provtagningar och info ang. operationen och det blev snabbt kväll igen. Vi fick även denna natt sova med Vilmer på hotellet och varje natt man kan slippa sjukhuset är bara ett stort plus.
Onsdagen den 16e var den stora dagen.
Vi kom till sjukhuset kl 8 på morgonen och förberedelserna började direkt, han skulle badas och efter det använde vi stora gula rockar när vi skulle ha kontakt med Vilmer, allt för att det skulle hållas så rent som möjligt.
Vi hade en kinkig bebis eftersom han var fastande men han fick iallafall lite sockerlösning.
Kl 13 fick vi lämna Vilmer på operation och både jag och Jonas grät, det är så hemskt att behöva lämna iväg honom och sedan började den där jävla väntan som håller på att gnaga sönder kroppen inifrån.
Ca 16,30 kom läkaren och talade om att operationen hade gått jättebra och att han nu låg på uppvaket och vi snart skulle få träffa honom. Efter ett sånt besked känner man sig 20 kg lättare och det dröjde inte många minuter innan dom ringde och sa att vi fick komma upp till honom.
Och återigen så grät man men denna gången utav glädje att han såg ut att må så bra, han sov lugnt när vi kom upp men vaknade av våra röster och då blev han ledsen men sköterskan lyfte upp honom i min famn och där somnade han gott igen.
Vi blev alla chockade när Vilmer ca 10 timmar efter operationen började bajsa själv, men som sagt våran lillkille har ju tidigare visat lite små tendenser till att vara jäkligt envis.
Dagarna efter har gått bra och han fiser och bajsar som han ska vilket känns lite halvknasigt men samtidigt är det så himla skönt att han är som han ska nu! :)
Dagarna rullar på sakta men säkert, det är alltid tråkigt och psykiskt jobbigt att vistas så många timmar per dygn på sjukhus men vi får se hur länge till vi blir kvar, max en vecka får vi iaf hoppas men jag kan inte tänka mig att det blir längre..
Uppdaterar igen om några dagar och berättar hur det går! :)
lördag 12 november 2011
Lördag..
Ja, idag är det alltså lördag och på måndag är det dags att sätta sig på flyget som ska ta oss till arlanda och därifrån vidare till akademiska sjukhuset i uppsala.
Hur mycket jag än försöker så kan jag inte sluta tänka på om detta är sista helgen hemma på vääääldigt länge. Jag VET att våran lilla älskade prins kommer fixa detta men jag får bara upp dom hemska jävla minnesbilderna från tiden i göteborg när han låg nyopererad och man inte visste om man skulle kunna ta honom ur respiratorn osv.
Tur att kärleken mellan mig och Jonas är så enormt stark och att vi kan stötta och finnas där för varandra till 110%.
Och föresten.. en fin och underbar familj det är ingenting man får utan det är någonting som man förtjänar.
Man måste göra sig förtjänt av en familj, visst man är "släkt och familj" på papper vare sig man vill eller inte men i längden spelar det ingen roll om kärleken och tilliten inte finns där.
Tyvärr så är det så extremt många som inte förstår detta utan tror att det bara är att köra över sina familjemedlemmar som om man ägde jorden men nixpix det har man ingenting för!
Planen för imorgon är att packa och ordna så att allt som måste med till uppsala blir nerpackat och klart.
Vi ska även hem till Lina, Markus och deras supersöta Linnea och fika! :)
Självklart ska vi se till att laga en god middag och fira Jonas första farsdag med lite extra mys, presenten har han redan fått men det avslöjar vi lite senare vad det var för skoj. Och NEJ jag är inte gravid igen så det var inte presenten. Tur att jag skrev det där va så ni slipper fundera ;)
Ha en fortsatt bra helg allihopa, kommer uppdateringar i veckan från uppsala.
Håll tummarna för oss!
torsdag 3 november 2011
Läkarbesöket.
Igår var vi på läkarbesök, en läkare från umeå var här och skulle göra en ultraljudsundersökning på Vilmers hjärta och lungor.
Allt gick jättebra och det fanns inga defekter på varken hjärta eller lungor så det där var sista undersökningen han behövde göra om inte någon annat skulle dyka upp under åren men i dagsläget finns ingenting som talar för det.
Vikten var 4665 gram och längden 56 cm, våran kille börjar bli stor! :)
I övrigt är Vilmer en jätteglad och nöjd bebis som verkar njuta av livet!
Allt gick jättebra och det fanns inga defekter på varken hjärta eller lungor så det där var sista undersökningen han behövde göra om inte någon annat skulle dyka upp under åren men i dagsläget finns ingenting som talar för det.
Vikten var 4665 gram och längden 56 cm, våran kille börjar bli stor! :)
I övrigt är Vilmer en jätteglad och nöjd bebis som verkar njuta av livet!
måndag 31 oktober 2011
Det närmar sig..
Ja nu närmar det sig operation med stormsteg och jag blir mer och mer nervös för varje dag som går. Om två veckor är det dags att åka ner till uppsala.
Jag är så otroligt glad att vi har så fina vänner och familjer som stöttar oss i detta och kommer med uppmuntrande ord, det betyder enormt mycket även om vi vet att våran lilla kille kommer klara sig igenom även detta så känns det läskigt och oroligt.
Det jag fruktar mest är nedsövningen, det är den som gör mig mest rädd.
På onsdag är det dags för läkarbesök igen och förhoppningsvis får han även sitt vaccin mot rs-virus då också nu när det är dags för sjukhusvistelse.
Känns otroligt tryggt att dom prioriterar så att han får det bästa skyddet han kan få! :)
Nu sover lilleman för natten, han är så duktig och sover fortfarande hela nätterna i sitt egna rum.
Jag tänkte i nästa inlägg visa hur det har sett ut och hur det ser ut med stomin, om någon som läser skulle ha något emot det får ni gärna kommentera snarast.
För oss är det så naturligt att det inte ser obehagligt ut. Men jag vill inte ha några anmälningar för att jag väljer att visa det isåfall.
Ha en bra kväll !
Jag är så otroligt glad att vi har så fina vänner och familjer som stöttar oss i detta och kommer med uppmuntrande ord, det betyder enormt mycket även om vi vet att våran lilla kille kommer klara sig igenom även detta så känns det läskigt och oroligt.
Det jag fruktar mest är nedsövningen, det är den som gör mig mest rädd.
På onsdag är det dags för läkarbesök igen och förhoppningsvis får han även sitt vaccin mot rs-virus då också nu när det är dags för sjukhusvistelse.
Känns otroligt tryggt att dom prioriterar så att han får det bästa skyddet han kan få! :)
Nu sover lilleman för natten, han är så duktig och sover fortfarande hela nätterna i sitt egna rum.
Jag tänkte i nästa inlägg visa hur det har sett ut och hur det ser ut med stomin, om någon som läser skulle ha något emot det får ni gärna kommentera snarast.
För oss är det så naturligt att det inte ser obehagligt ut. Men jag vill inte ha några anmälningar för att jag väljer att visa det isåfall.
Ha en bra kväll !
söndag 23 oktober 2011
torsdag 20 oktober 2011
Äntligen..
Äntligen är lägenheten klar och precis så som jag vill ha den.
Fattas baaaara en palmliknande växt till vardagsrummet och någon rolig tavla till Vilmers rum men det får bli när jag springer på något som känns rätt.
Jag bara går runt här hemma nu och myser för jag har verkligen en trivselkänsla, nu har jag ett hem som jag känner mig riktigt stolt över.. Det är säkerligen inget märkvärdigt men för mig betyder det oerhört mycket.
Imorgon ska jag ta fram kameran så ni får se hur vi bor! :)
Vilmer verkar trivas i sitt nya rum iallafall för han sover då hela nätterna där vilket känns jäkligt skönt för vi stör inte varandra. Man har märkt tidigare att han blir störd när vi går och lägger oss för då pratas det och tänds lampor men nu slipper vi det och han är ändå snart 6 månader så det är väl dags att få ett eget rum när man är så stor kille! :)
Sitter nu och väntar på Carro som ska komma och ta en kvällskaffe innan det är dags att krypa ner i sängen.
Ha en bra kväll allihopa..
onsdag 19 oktober 2011
Så jäkla nöjd..
Jag är så himla nöjd med livet, känns som ingenting kan bli bättre.
Jag har en fin liten familj som jag älskar mer än någonting annat, jag har fantastiska vänner, ett hem som jag trivs enormt bra i och mycket, mycket mer!
Jag är så otroligt stolt över att vara där jag är idag, jag trodde aldrig att jag skulle finna kärleken i Gällivare och bilda familj här och visst var jag skeptisk i början men nu bara älskar jag livet för jag har kommit underfund med att det spelar ingen roll var man bor bara man är där dom man älskar befinner sig!
Tillsammans är vi starka! :)
Jag har en fin liten familj som jag älskar mer än någonting annat, jag har fantastiska vänner, ett hem som jag trivs enormt bra i och mycket, mycket mer!
Jag är så otroligt stolt över att vara där jag är idag, jag trodde aldrig att jag skulle finna kärleken i Gällivare och bilda familj här och visst var jag skeptisk i början men nu bara älskar jag livet för jag har kommit underfund med att det spelar ingen roll var man bor bara man är där dom man älskar befinner sig!
Tillsammans är vi starka! :)
tisdag 18 oktober 2011
Hem ljuva hem..
Innan Vilmer föddes började vi renovera hans rum och det har stått ganska still sen vi kom hem från sjukhuset men nu jäklar har vi fått fart så nu fattas bara en byrå och en hylla sen är hans rum klart och det blir så himla bra, ett riktigt mysrum.
Vi satt glasfiber väv och målade på den och vi valde en färg som hette "moln" och jag har alltid tidigare blivit besviken när färgen väl kommit på väggen men detta blev långt över förväntan, det blev verkligen en mjuk och varm färg men ändå ganska diskret.
Vi var på IKEA häromdagen och då köpte vi det sista som vi behövde till lägenheten, vi hade bara hunnit bo här 8 veckor innan Vilmer kom så vi var inte klara i resten av lägenheten heller men nu är det också klart och jag är mer än nöjd.
Det ska fästas lite sladdar och köpas en stor palmliknande växt till vardagsrummet sen kommer vi ha ett galet fint hem, har aldrig tidigare känt mig så enormt nöjd med inredningen som jag gör med detta. Det är verkligen helt i min smak och helt perfekt! :)
Jonas har börjat sin arbetsvecka igen och jobbar eftermiddag så jag och Vilmer är ensamma om dagarna och kvällarna nu i en vecka innan Jonas går på ledigvecka igen och vi får ha honom hemma igen.
Han har verkligen ett perfekt jobb för han jobbar sju dagar och är ledig sju, inte många småbarnsföräldrar som har det så bra! :)
Jag var och lunchade på stan med sötaste Emelie idag och det var skönt att ta en sväng på stan utan karl och barn.
Vi var in i tygaffären och köpte tyg för Emelie ska sy gardiner in till Vilmers rum, vi hittade ett superfint tyg i grå ton med traktorer på, det tror jag kommer passa toppenbra! :)
Vilmer fick även en sängmobil som han verkligen uppskattade, den spelar och snurrar och det var himla intressant att ligga och kika på den! :)
Nä nu är det nog någon som vill ha en ren blöja och lite mat och sen ska vi trotsa vädret och ge oss ut på en promenad! :)
Bilder på lägenheten kommer när allting är helt klart!
Vi satt glasfiber väv och målade på den och vi valde en färg som hette "moln" och jag har alltid tidigare blivit besviken när färgen väl kommit på väggen men detta blev långt över förväntan, det blev verkligen en mjuk och varm färg men ändå ganska diskret.
Vi var på IKEA häromdagen och då köpte vi det sista som vi behövde till lägenheten, vi hade bara hunnit bo här 8 veckor innan Vilmer kom så vi var inte klara i resten av lägenheten heller men nu är det också klart och jag är mer än nöjd.
Det ska fästas lite sladdar och köpas en stor palmliknande växt till vardagsrummet sen kommer vi ha ett galet fint hem, har aldrig tidigare känt mig så enormt nöjd med inredningen som jag gör med detta. Det är verkligen helt i min smak och helt perfekt! :)
Jonas har börjat sin arbetsvecka igen och jobbar eftermiddag så jag och Vilmer är ensamma om dagarna och kvällarna nu i en vecka innan Jonas går på ledigvecka igen och vi får ha honom hemma igen.
Han har verkligen ett perfekt jobb för han jobbar sju dagar och är ledig sju, inte många småbarnsföräldrar som har det så bra! :)
Jag var och lunchade på stan med sötaste Emelie idag och det var skönt att ta en sväng på stan utan karl och barn.
Vi var in i tygaffären och köpte tyg för Emelie ska sy gardiner in till Vilmers rum, vi hittade ett superfint tyg i grå ton med traktorer på, det tror jag kommer passa toppenbra! :)
Vilmer fick även en sängmobil som han verkligen uppskattade, den spelar och snurrar och det var himla intressant att ligga och kika på den! :)
Nä nu är det nog någon som vill ha en ren blöja och lite mat och sen ska vi trotsa vädret och ge oss ut på en promenad! :)
Bilder på lägenheten kommer när allting är helt klart!
lördag 15 oktober 2011
Utvecklingen..
Vilmer har nu hunnit bli över fem månader gammal, vet inte vart tiden blir av men det är lika fantastiskt att vakna upp varje dag och veta att vi har en underbar, frisk liten kille i sin säng bredvid oss.
Han utvecklas i ett rasande tempo och går upp snabbt i vikt, läkarna kallar det för "catch up vikt" eftersom deras små kroppar kämpar enormt för att komma upp i den vikt som dom egentligen ska ha vilket innebär att han går upp betydligt mer i vikt än vad han skulle ha gjort om han varit fullgången.
När man kikar på hans kurva hos bvc så räknar man ifrån när han egentligen skulle varit beräknad och han följer sin kurva helt perfekt.
Vilmer....
- Följer och fäster blicken på föremål.. lampor, mamma och pappa är det bästa att kika på.
- Vänder sig medvetet från mage till rygg.
- Håller huvudet själv.
- Håller upp sin egna vikt med benen när man "ställer" honom.
- Börjar intressera sig för saker som rör sig och låter, babygymmet och babysittern börjar äntligen bli riktigt intressanta.
Han har även fått börja med små smakportioner vilket han tycker är riktigt gott, han äter sig inte mätt på något annat än bröstmjölksersättningen men han är verkligen duktig på att svälja och ta hand om den lilla "riktiga" maten han får.
Det känns skönt att veta att det bara är ca en månad kvar med stomin för även om det har funkat bra så kommer man inte ifrån att det börjar bli krångligt nu när han är större.
När han fiser så blåser det upp påsen och då vill den gärna släppa vilket ställer till en hel del problem om den händer för ofta.
Huden irriteras varje gång man byter påsen och eftersom det händer ganska ofta nuförtiden så är det ganska irriterat runt själva stomin och det är svårt att få den nya påsen att fästa så det är verkligen ett jäkla projekt att få dit dom där rackarna.
När jag gick hemma och var gravid innan Vilmer kom så kunde jag inte för allt i världen tänka mig att vi skulle bli nå jäkla stomiexperter och klara av att sköta det där, men vi fixar det kanonbra både jag och Jonas och det innebär att vi är en erfarenhet rikare :)
Vi tittar på mycket kort och pratar väldigt mycket om våran resa och jag tror att det är våran bearbetningsprocess som dragit igång.
Nu kan man visa alla känslor, både skratta och gråta åt händelser och jag tror att det är viktigt att man får prata med varandra om det.
Kan inte säga det tillräckligt många gånger men jag är verkligen så enormt jäkla stolt över min fina familj och det finns inget på den här jorden som betyder mer för mig än vad dom gör!
Han utvecklas i ett rasande tempo och går upp snabbt i vikt, läkarna kallar det för "catch up vikt" eftersom deras små kroppar kämpar enormt för att komma upp i den vikt som dom egentligen ska ha vilket innebär att han går upp betydligt mer i vikt än vad han skulle ha gjort om han varit fullgången.
När man kikar på hans kurva hos bvc så räknar man ifrån när han egentligen skulle varit beräknad och han följer sin kurva helt perfekt.
Vilmer....
- Följer och fäster blicken på föremål.. lampor, mamma och pappa är det bästa att kika på.
- Vänder sig medvetet från mage till rygg.
- Håller huvudet själv.
- Håller upp sin egna vikt med benen när man "ställer" honom.
- Börjar intressera sig för saker som rör sig och låter, babygymmet och babysittern börjar äntligen bli riktigt intressanta.
Han har även fått börja med små smakportioner vilket han tycker är riktigt gott, han äter sig inte mätt på något annat än bröstmjölksersättningen men han är verkligen duktig på att svälja och ta hand om den lilla "riktiga" maten han får.
Det känns skönt att veta att det bara är ca en månad kvar med stomin för även om det har funkat bra så kommer man inte ifrån att det börjar bli krångligt nu när han är större.
När han fiser så blåser det upp påsen och då vill den gärna släppa vilket ställer till en hel del problem om den händer för ofta.
Huden irriteras varje gång man byter påsen och eftersom det händer ganska ofta nuförtiden så är det ganska irriterat runt själva stomin och det är svårt att få den nya påsen att fästa så det är verkligen ett jäkla projekt att få dit dom där rackarna.
När jag gick hemma och var gravid innan Vilmer kom så kunde jag inte för allt i världen tänka mig att vi skulle bli nå jäkla stomiexperter och klara av att sköta det där, men vi fixar det kanonbra både jag och Jonas och det innebär att vi är en erfarenhet rikare :)
Vi tittar på mycket kort och pratar väldigt mycket om våran resa och jag tror att det är våran bearbetningsprocess som dragit igång.
Nu kan man visa alla känslor, både skratta och gråta åt händelser och jag tror att det är viktigt att man får prata med varandra om det.
Kan inte säga det tillräckligt många gånger men jag är verkligen så enormt jäkla stolt över min fina familj och det finns inget på den här jorden som betyder mer för mig än vad dom gör!
fredag 14 oktober 2011
Lite uppdatering..
Anledningen till dålig uppdatering är att det har varit full rulle nu ganska länge.
Vilmer är en perfekt, frisk liten kille som växer så det knakar, man kan nästan se varje dag att han blir större.
Han väger nu över 4 kg och är 53 cm lång.
Idag fick vi ett besked som både fick mig att känna enorm lättnad men jag fick även en rejäl klump i magen.
Vi fick tid för Vilmers förhoppningsvis sista operation och den ska bli av den 16/11.
Jag har väntat länge på att gå ett datum men nu känns det så påtagligt..
Han ska sövas och bara att dom ska koppla in respiratorn igen under operation gör att jag får rysningar i hela kroppen.
Men har han fixat allting innan så kommer han att fixa detta också!!
Det kommer en bättre uppdatering om hur Vilmer ligger i sin utveckling, och enligt bvc så är han riktigt välutvecklad! :)
Självklart kommer ni få följa med genom resan i uppsala och operationen!
söndag 18 september 2011
Sol och värme..
Oj, vilken underbar höstdag det är idag.
Vaknade upp till strålande solsken och våran lilla solstråle låg bredvid mig så morgonen kan inte bli annat än bra när dagen startar så.
Pojkarna är ute på en långpromenad och jag har varit och handlat för ikväll ska jag ge mig på att försöka göra kalops, inte min starka sida men vi får se hur det går.
Nu när hösten har kommit får man ju börja äta grytor och soppa igen och det gillas!
Såfort killarna kommer hem igen så ska vi sätta oss i bilen och bege oss mot pajala och kika på en bil. En volva xc70, hoppas den är lika fin i verkligheten som den verkar vara i annonsen på blocket för den verkar riktigt perfekt.
Vi behöver ju en rejäl familjebil nu om vi ska kunna åka ner till värmland/västmanland och hälsa på våra familjer! :)
Imorgon är det måndag igen och vi får se vad denna veckan bjuder på.
Ska nog följa med Lina och Linnéa på "mammafika" imorgon och sen är planen att vi ska åka till värmland på onsdag, det beror lite på om dom kan ändra tiden för Vilmers vaccin vilket jag hoppas dom kan göra för annars får jag och lillfisen stanna hemma.
Nä dags att göra iordning lite innan älsklingarna kommer hem så vi kan bege oss direkt.
Håll tummarna för att bilen är bra!! :)
Och jag får passa på att tacka för alla enormt fina kommentarer som trillar in, det värmer i hjärtat av alla fina ord ni skriver! :)
Vaknade upp till strålande solsken och våran lilla solstråle låg bredvid mig så morgonen kan inte bli annat än bra när dagen startar så.
Pojkarna är ute på en långpromenad och jag har varit och handlat för ikväll ska jag ge mig på att försöka göra kalops, inte min starka sida men vi får se hur det går.
Nu när hösten har kommit får man ju börja äta grytor och soppa igen och det gillas!
Såfort killarna kommer hem igen så ska vi sätta oss i bilen och bege oss mot pajala och kika på en bil. En volva xc70, hoppas den är lika fin i verkligheten som den verkar vara i annonsen på blocket för den verkar riktigt perfekt.
Vi behöver ju en rejäl familjebil nu om vi ska kunna åka ner till värmland/västmanland och hälsa på våra familjer! :)
Imorgon är det måndag igen och vi får se vad denna veckan bjuder på.
Ska nog följa med Lina och Linnéa på "mammafika" imorgon och sen är planen att vi ska åka till värmland på onsdag, det beror lite på om dom kan ändra tiden för Vilmers vaccin vilket jag hoppas dom kan göra för annars får jag och lillfisen stanna hemma.
Nä dags att göra iordning lite innan älsklingarna kommer hem så vi kan bege oss direkt.
Håll tummarna för att bilen är bra!! :)
Och jag får passa på att tacka för alla enormt fina kommentarer som trillar in, det värmer i hjärtat av alla fina ord ni skriver! :)
lördag 17 september 2011
17e augusti - NU! 2o11
Vilken obeskrivlig känsla!
Läkaren hade undersökt Vilmer och tyckte inte det fanns några som helst hinder för att vi skulle få åka hem. Vi satt Vilmer i bilbarnsstolen och sen åkte vi hemåt.
Känslan av att gå in i lägenheten tillsammans som en familj, det går inte att beskriva.
Etfer att vi varit isolerade i en hemsk sjukhusmiljö i nästan 16 veckor stod vi helt plötsligt i hallen hemma hos oss.
Borta bra men hemma kommer alltid förbli bäst.
Och det bästa utav allt så hade vi en helt frisk liten son med oss hem, en son som ler åt oss och växer precis som han ska.
Vilmer har nu hunnit bli strax över fyra månader och vi väntar ännu på en operationstid från Uppsala för att dom ska koppla ihop hans tarmar igen men förövrigt mår han hur bra som helst.
Han har inte ont av stomin så han är verkligen som vilken liten kille som helst!
Han är pratglad och har börjat upptäcka världen runtomkring sig, han lyfter huvudet helt själv och vänder sig fram mage till rygg och tvärtom.
Han sover ganska regelbundna tider och vaknar vid sex på morgonen ungefär och vill ha lite mat sen somnar han om till ca 9-10 på förmiddagen så vi kan inte klaga! :)
Det finns så många man vill tacka för stödet under den här resan men jag skulle säkert glömma någon så ni som känner er träffade.. ta åt er! Tusen tack från botten av mitt hjärta!
Framförallt är jag så stolt över min familj att vi har klarat detta tillsammans, vi står starka och om vi klarat detta så klarar vi allt.
Jag och Jonas har haft det tufft många gånger men nu är våran kärlek starkade än någonsin och jag tror inget kommer emellan oss! :)
Jag älskar mina fina, underbara pojkar mer än ord kan förklara!
Kommer att fortsätta uppdatera som en vanlig blogg nu där ni får följa våran men framförallt Vilmers utveckling och kommande operation!
Läkaren hade undersökt Vilmer och tyckte inte det fanns några som helst hinder för att vi skulle få åka hem. Vi satt Vilmer i bilbarnsstolen och sen åkte vi hemåt.
Känslan av att gå in i lägenheten tillsammans som en familj, det går inte att beskriva.
Etfer att vi varit isolerade i en hemsk sjukhusmiljö i nästan 16 veckor stod vi helt plötsligt i hallen hemma hos oss.
Borta bra men hemma kommer alltid förbli bäst.
Och det bästa utav allt så hade vi en helt frisk liten son med oss hem, en son som ler åt oss och växer precis som han ska.
Vilmer har nu hunnit bli strax över fyra månader och vi väntar ännu på en operationstid från Uppsala för att dom ska koppla ihop hans tarmar igen men förövrigt mår han hur bra som helst.
Han har inte ont av stomin så han är verkligen som vilken liten kille som helst!
Han är pratglad och har börjat upptäcka världen runtomkring sig, han lyfter huvudet helt själv och vänder sig fram mage till rygg och tvärtom.
Han sover ganska regelbundna tider och vaknar vid sex på morgonen ungefär och vill ha lite mat sen somnar han om till ca 9-10 på förmiddagen så vi kan inte klaga! :)
Det finns så många man vill tacka för stödet under den här resan men jag skulle säkert glömma någon så ni som känner er träffade.. ta åt er! Tusen tack från botten av mitt hjärta!
Framförallt är jag så stolt över min familj att vi har klarat detta tillsammans, vi står starka och om vi klarat detta så klarar vi allt.
Jag och Jonas har haft det tufft många gånger men nu är våran kärlek starkade än någonsin och jag tror inget kommer emellan oss! :)
Jag älskar mina fina, underbara pojkar mer än ord kan förklara!
Kommer att fortsätta uppdatera som en vanlig blogg nu där ni får följa våran men framförallt Vilmers utveckling och kommande operation!
16e augusti 2o11
Dagen hade kommit!
Vi skulle åka hem till Gällivare! Jag kan inte beskriva den känslan när vi fick lämna Umeå för att ge oss av hemåt!
Vilmer hade flygit upp till Gällivare och väntade där på oss när vi kom med bilen. Vi fick sova en natt på sjukhuset där så att dom skulle se att han återhämtade sig men imorgon skulle vi få åka hem till våran lägenhet och bli en familj på riktigt!!!
Vi skulle åka hem till Gällivare! Jag kan inte beskriva den känslan när vi fick lämna Umeå för att ge oss av hemåt!
Vilmer hade flygit upp till Gällivare och väntade där på oss när vi kom med bilen. Vi fick sova en natt på sjukhuset där så att dom skulle se att han återhämtade sig men imorgon skulle vi få åka hem till våran lägenhet och bli en familj på riktigt!!!
1e aug - 15e aug 2o11
Nu var vi tillbaka där vi började våran resa med Vilmer och det kändes riktigt bra fast vi hade fått åka fler mil hemifrån. Vi var nu återigen 50 mil hemifrån men det var ändå trygghet att få komma tillbaka till Umeå, det var där dom var som vi hade litat på så mycket i början av Vilmers liv.
Vi fick ett rum utanför avdelning och där bodde vi tillsammans alla tre.
Vilmer gjorde sin ögonoperation den 2e aug och den var lyckad. Dom fortsatte att följa upp med undersökningar och dom var nöjda.
När vi väl kom till Umeå då blev Vilmer ett helt annat barn. Vikten bara for iväg, han hade längre inga som helst andningssvårigheter, all övervakning försvann och han åt alla mål ur flaska så sonden rök den också!
Nu hade vi en helt slang och nålfri bebis och det var så skönt, det var ju detta vi hade längtat efter.
Hela familjen var ute på promenader nästan varenda dag och vi fick röra oss fritt precis hur vi ville!
Den 15e aug tyckte ögonläkaren att ögonen nu var så pass bra att vi kunde åka hem och sen bara följa upp om ett tag igen.
VA? Vadå åka hem? Vi förstod ingenting.. Skulle vi efter nästan 16 på sjukhus få åka hem?
Det planerades lite och helt plötsligt var det bestämt att vi skulle åka till Gällivare...
Vi fick ett rum utanför avdelning och där bodde vi tillsammans alla tre.
Vilmer gjorde sin ögonoperation den 2e aug och den var lyckad. Dom fortsatte att följa upp med undersökningar och dom var nöjda.
När vi väl kom till Umeå då blev Vilmer ett helt annat barn. Vikten bara for iväg, han hade längre inga som helst andningssvårigheter, all övervakning försvann och han åt alla mål ur flaska så sonden rök den också!
Nu hade vi en helt slang och nålfri bebis och det var så skönt, det var ju detta vi hade längtat efter.
Hela familjen var ute på promenader nästan varenda dag och vi fick röra oss fritt precis hur vi ville!
Den 15e aug tyckte ögonläkaren att ögonen nu var så pass bra att vi kunde åka hem och sen bara följa upp om ett tag igen.
VA? Vadå åka hem? Vi förstod ingenting.. Skulle vi efter nästan 16 på sjukhus få åka hem?
Det planerades lite och helt plötsligt var det bestämt att vi skulle åka till Gällivare...
16e - 31e juli 2o11
Vilken utveckling, allt gick så himla snabbt.
Det tog inte lång tid efter vi kommit till luleå innan syrgasgrimman försvann och Vilmer andades helt själv utan några som helst hjälpmedel.
Han började även äta mer och mer ur flaska och snart skulle väl sonden i näsan vara ett minne blott!
Han hade nu passerat över två kilo i vikt och vi började tycka att han hade blivit en sån stor kille.
Dom fortsatte ögonundersökningarna regelbundet och det fanns ingenting som behövde åtgärdas förrän undersökningen den 29e juli.
Den 29e juli hade jag och Jonas satt oss i bilen och börjat en resa ner mot Hallstahammar utanför Västerås för en av mina bästa vänner och även Vilmers gudmor Renée skulle gifta sig med sin Matti. Ögondoktorn ringde och talade om att dom var tvungna att operera Vilmers ögon och det var man tvungen att göra i Umeå.
Vi bestämde att vi skulle åka till Umeå direkt från Hallstahammar på söndagen och invänta Vilmer där som skulle komma på måndagen.
Kändes som han hade genomgått tillräckligt men det var bara att ta tjuren vid hornen för vi visste att det var något som var nödvändigt så vi hade inga val.
Helgen rullade på fort, den var helt fantastisk. Bröllopet var så vackert och det var så skönt att komma "hem" och träffa alla och få känna sig normal för en stund...
Det tog inte lång tid efter vi kommit till luleå innan syrgasgrimman försvann och Vilmer andades helt själv utan några som helst hjälpmedel.
Han började även äta mer och mer ur flaska och snart skulle väl sonden i näsan vara ett minne blott!
Han hade nu passerat över två kilo i vikt och vi började tycka att han hade blivit en sån stor kille.
Dom fortsatte ögonundersökningarna regelbundet och det fanns ingenting som behövde åtgärdas förrän undersökningen den 29e juli.
Den 29e juli hade jag och Jonas satt oss i bilen och börjat en resa ner mot Hallstahammar utanför Västerås för en av mina bästa vänner och även Vilmers gudmor Renée skulle gifta sig med sin Matti. Ögondoktorn ringde och talade om att dom var tvungna att operera Vilmers ögon och det var man tvungen att göra i Umeå.
Vi bestämde att vi skulle åka till Umeå direkt från Hallstahammar på söndagen och invänta Vilmer där som skulle komma på måndagen.
Kändes som han hade genomgått tillräckligt men det var bara att ta tjuren vid hornen för vi visste att det var något som var nödvändigt så vi hade inga val.
Helgen rullade på fort, den var helt fantastisk. Bröllopet var så vackert och det var så skönt att komma "hem" och träffa alla och få känna sig normal för en stund...
15e juli 2o11
Det var alltså idag vi skulle få lämna göteborg och åka vidare upp mot luleå.
Det var med skräckblandad förtjusning.. Frågorna var många.. Hur var det där? Hur skulle det gå? Var han så frisk som dom säger?
Vi packade ihop på Ronald mcDonald och sa hejdå till människor som vi hade kommit väldigt nära.
Vi sa även hejdå till sköterskorna som hade hjälpt oss något så oerhört mycket.
Vi är så evigt tacksamma att det inte går att förklara med ord, hur hade det gått om vi inte hade fått komma till göteborg och operera våran lilla prins. Han hade då inte levt idag iaf.....
Väl framme i Sunderbyn möttes vi av det glada beskedet att vi nu skulle få bo ihop alla tre i samma rum, det var det enda glädjande beskedet för i övrigt var sjukhuset ingenting att hänga i julgranen.
Fanns ingenstans för oss föräldrar att laga mat utan dom hänvisade till restaurangen men jag pratade med kvinnan som ansvarade för lekterapin och där fick vi vara och laga hur mycket mat vi ville så där kunde vi iaf göra matlådor!
Dom började med undersökning av Vilmers ögon och det gjorde dom för att på såhär förtidigt födda barn kan kärlen i ögat växa för fort och på så sätt bildas en blödning som gör att näthinnan kan stötas bort och i värsta fall kan dom då förlora synen.
Vilmer hade små förändringar på kärlen men ingenting som i nuläget behövde åtgärdas och vi var vid detta laget ganska vana med att "vänta och se...."
Det var med skräckblandad förtjusning.. Frågorna var många.. Hur var det där? Hur skulle det gå? Var han så frisk som dom säger?
Vi packade ihop på Ronald mcDonald och sa hejdå till människor som vi hade kommit väldigt nära.
Vi sa även hejdå till sköterskorna som hade hjälpt oss något så oerhört mycket.
Vi är så evigt tacksamma att det inte går att förklara med ord, hur hade det gått om vi inte hade fått komma till göteborg och operera våran lilla prins. Han hade då inte levt idag iaf.....
Väl framme i Sunderbyn möttes vi av det glada beskedet att vi nu skulle få bo ihop alla tre i samma rum, det var det enda glädjande beskedet för i övrigt var sjukhuset ingenting att hänga i julgranen.
Fanns ingenstans för oss föräldrar att laga mat utan dom hänvisade till restaurangen men jag pratade med kvinnan som ansvarade för lekterapin och där fick vi vara och laga hur mycket mat vi ville så där kunde vi iaf göra matlådor!
Dom började med undersökning av Vilmers ögon och det gjorde dom för att på såhär förtidigt födda barn kan kärlen i ögat växa för fort och på så sätt bildas en blödning som gör att näthinnan kan stötas bort och i värsta fall kan dom då förlora synen.
Vilmer hade små förändringar på kärlen men ingenting som i nuläget behövde åtgärdas och vi var vid detta laget ganska vana med att "vänta och se...."
1e - 14e juli 2i11
Dessa två veckorna hände det så otroligt mycket med Vilmers utveckling.
Han andades väldigt bra själv utan några större andningsstopp, han började äta sakta men säkert ur flaska och vikten ökade rejält.
Stomin funkade jättebra och det var inte några som helst problem att han hade den.
Han fick även bada för första gången sen han föddes och jäklar vad han njöt, han sa inte ett ord utan låg bara med stora ögon och kikade.
Vi bara njöt av att ha en son som började bli alldeles full av liv och nu mådde han verkligen riktigt bra när han fick sitta uppe med oss och bara mysa.
Vi amningsprövade lite men flaskan har funkat bättre och vi såg aldrig det som negativt att Vilmer åt på flaska så det fick bli det.
Torsdagen den 14e bestämdes det att Vilmer var så pass stark att vi nu efter nästan sex veckor skulle få lämna Göteborg och åka upp till Sunderbyns sjukhus i Luleå, det skulle innebära att vi BARA var 25 mil hemifrån!
Han andades väldigt bra själv utan några större andningsstopp, han började äta sakta men säkert ur flaska och vikten ökade rejält.
Stomin funkade jättebra och det var inte några som helst problem att han hade den.
Han fick även bada för första gången sen han föddes och jäklar vad han njöt, han sa inte ett ord utan låg bara med stora ögon och kikade.
Vi bara njöt av att ha en son som började bli alldeles full av liv och nu mådde han verkligen riktigt bra när han fick sitta uppe med oss och bara mysa.
Vi amningsprövade lite men flaskan har funkat bättre och vi såg aldrig det som negativt att Vilmer åt på flaska så det fick bli det.
Torsdagen den 14e bestämdes det att Vilmer var så pass stark att vi nu efter nästan sex veckor skulle få lämna Göteborg och åka upp till Sunderbyns sjukhus i Luleå, det skulle innebära att vi BARA var 25 mil hemifrån!
torsdag 15 september 2011
28e - 30e juni 2o11
Dom här dagarna kom ett bakslag då Vilmer fick en infektion och blev väldigt dålig, han andades inte alls så bra och värdena var heller inte bra.
Som tur var satte Dr Aimon in rätt antibiotika på en gång så infektionen började redan gå tillbaka efter två dygn vilket var beundransvärt !
Vid detta laget började vi bli enormt less på Göteborg och vi ville bara åka tillbaka hemåt, det tärde på oss att vara 150 mil hemifrån.
Men det finns tre speciella tjejer som jag vill passa på att tacka och det är Anna, Marra och Jane. Dom här tjejerna bodde också på Ronald med sina sjuka barn och även om våra barn inte led av samma sjukdomar så fanns det en förståelse, man fick vara glad, arg, ledsen eller bara helt jävla galen. Det var ingen som kollade snett utan man fick lov att vara sig själv helt och hållet!
Vi bor spridda runt om i landet och kommer kanske inte ha speciellt stor möjlighet att träffas men ni tjejer kommer alltid ligga mig enormt varmt om hjärtat!
Som tur var satte Dr Aimon in rätt antibiotika på en gång så infektionen började redan gå tillbaka efter två dygn vilket var beundransvärt !
Vid detta laget började vi bli enormt less på Göteborg och vi ville bara åka tillbaka hemåt, det tärde på oss att vara 150 mil hemifrån.
Men det finns tre speciella tjejer som jag vill passa på att tacka och det är Anna, Marra och Jane. Dom här tjejerna bodde också på Ronald med sina sjuka barn och även om våra barn inte led av samma sjukdomar så fanns det en förståelse, man fick vara glad, arg, ledsen eller bara helt jävla galen. Det var ingen som kollade snett utan man fick lov att vara sig själv helt och hållet!
Vi bor spridda runt om i landet och kommer kanske inte ha speciellt stor möjlighet att träffas men ni tjejer kommer alltid ligga mig enormt varmt om hjärtat!
24e - 27e juni 2o11
Nu hinner vi inte riktigt med i svängarna för nu gick det så otroligt fort. Vilmer blev av med CPAP:en efter ett dygn och andades nu enbart med en liten grimma som puffade till lite extra syrgas.
Han började få mat genom munnen och det var nog smaskens för jäklar vad han smaskade.
Vi fick även börja lyfta ur honom själv ur sängen och fortsatte sköta stomin själva.
Under dessa dagarna fick Vilmer en riktig bebissäng och sjukhussängarna var nu ett minne blott.
Vår prins mådde så otroligt bra, värdena var perfekta och vi var så enormt lättade och nu kändes det som att det skulle finnas ett slut på denna resan...
Han började få mat genom munnen och det var nog smaskens för jäklar vad han smaskade.
Vi fick även börja lyfta ur honom själv ur sängen och fortsatte sköta stomin själva.
Under dessa dagarna fick Vilmer en riktig bebissäng och sjukhussängarna var nu ett minne blott.
Vår prins mådde så otroligt bra, värdena var perfekta och vi var så enormt lättade och nu kändes det som att det skulle finnas ett slut på denna resan...
23e juni 2o11
Mötte Dr Aimon direkt efter ronden som berättade att han tyckte att Villmer hade svarat bra på kortisonet men att han inte ville ta honom ur respiratorn idag för han tyckte det var alldeles för tidigt.
Jag gick in på salen för att säga godmorgon till Vilmer och han hade täcket över huvudet och gjorde några konstiga rörelser därunder.
Jag lyfte täcket och där fick nog Dr Aimon så han teg för våran lillskrot hade tagit bort sin respiratortub helt på egen hand och låg nu och andades helt perfekt själv.
Det bestämdes att han skulle få prova utan respen och CPAP:en kopplades in igen, det var så skönt att se honom utan respiratorn och när kvällsproverna togs för att se hur han skötte andningen så sa sköterskan att dom hade inte varit bättre om dom hade tagit dom på en fullt frisk människa.
Våran lilla krigare visste vad han ville och framförallt vad han kunde. Inte behövde han nån respirator inte!
Jag gick in på salen för att säga godmorgon till Vilmer och han hade täcket över huvudet och gjorde några konstiga rörelser därunder.
Jag lyfte täcket och där fick nog Dr Aimon så han teg för våran lillskrot hade tagit bort sin respiratortub helt på egen hand och låg nu och andades helt perfekt själv.
Det bestämdes att han skulle få prova utan respen och CPAP:en kopplades in igen, det var så skönt att se honom utan respiratorn och när kvällsproverna togs för att se hur han skötte andningen så sa sköterskan att dom hade inte varit bättre om dom hade tagit dom på en fullt frisk människa.
Våran lilla krigare visste vad han ville och framförallt vad han kunde. Inte behövde han nån respirator inte!
22e juni 2o11
Vilmer är ganska ostabil och svajig men vi tror att det beror på att han är trött på respiratorn för han jobbar emot den väldigt mycket.
Dr Aimon bestämde att en kortisonbehandling skulle påbörjas så att lungorna skulle få lite hjälp på traven och att vi snarast möjligt skulle kunna ta honom ur respen.
Vi träffade stomiteraputen för första gången idag, hon kom och kika hur själva "knoppen" såg ut och vi fick även vara med och lära oss hur vi bytte påsen och tvättade rent runt stomin.
Jag trodde att jag skulle tycka det var väldigt obehagligt just med stomin men jag vet inte om det var för att det var mitt barn eller om det helt enkelt inte var så farligt för det bekom mig inte alls.
Vi lärde oss snabbt och alla byten och skötsel av stomin skötte vi sedan själva från denna dag vilket kändes oerhört skönt för det var liksom något som VI hade ansvar för.
Framsteg är ett steg i rätt riktning..
Dr Aimon bestämde att en kortisonbehandling skulle påbörjas så att lungorna skulle få lite hjälp på traven och att vi snarast möjligt skulle kunna ta honom ur respen.
Vi träffade stomiteraputen för första gången idag, hon kom och kika hur själva "knoppen" såg ut och vi fick även vara med och lära oss hur vi bytte påsen och tvättade rent runt stomin.
Jag trodde att jag skulle tycka det var väldigt obehagligt just med stomin men jag vet inte om det var för att det var mitt barn eller om det helt enkelt inte var så farligt för det bekom mig inte alls.
Vi lärde oss snabbt och alla byten och skötsel av stomin skötte vi sedan själva från denna dag vilket kändes oerhört skönt för det var liksom något som VI hade ansvar för.
Framsteg är ett steg i rätt riktning..
17e - 21e juni 2o11
Vikt = 1485 gram
Efter många dagar och efter ännu flera hot från kirurgen om ytterligare en operation fick vi helt plötsligt det glädjande beskedet att kontrastvätskan från röntgen nu hade passerat stomin och kommit ut i påsen så om det fortsatte såhär så behövdes ingen operation.
Jag och Jonas hade en enormt tuff period och det är inte lätt som förälder att leva i den ovisshet som vi gjorde men vi klarade detta och det gjorde oss otroligt starka.
Magen fortsatte röra på sig och både läkare och kirurger gav tummen upp och sa att vi nog kunde släppa tankarna på operation nr 2 för den skulle inte komma att behövas.
Det kändes som en 20 kilo tung sten föll från mina axlar och man kunde pusta ut lite grann.
Vilken liten kämpe vi hade fått! :)
Efter många dagar och efter ännu flera hot från kirurgen om ytterligare en operation fick vi helt plötsligt det glädjande beskedet att kontrastvätskan från röntgen nu hade passerat stomin och kommit ut i påsen så om det fortsatte såhär så behövdes ingen operation.
Jag och Jonas hade en enormt tuff period och det är inte lätt som förälder att leva i den ovisshet som vi gjorde men vi klarade detta och det gjorde oss otroligt starka.
Magen fortsatte röra på sig och både läkare och kirurger gav tummen upp och sa att vi nog kunde släppa tankarna på operation nr 2 för den skulle inte komma att behövas.
Det kändes som en 20 kilo tung sten föll från mina axlar och man kunde pusta ut lite grann.
Vilken liten kämpe vi hade fått! :)
14e - 16e juni 2o11
Vi fortsatte att vänta på att stomin skulle komma igen, kirurgen började bli otålig och började prata om ytterligare en operation.
NEEEEJ!! Inte en operation till, hur mycket ska den här lilla kroppen behöva genomgå?
Jag är inte troende på något sätt men jag vet inte hur många gånger jag bad till gud om att magen skulle rulla igång och kirurgen skulle sluta prata om en ny operation.
Det bestämdes att dom skulle göra en passageröntgen på Vilmer, alltså att man sprutar in en vätska i kroppen som lyser och sedan tar man röntgenbilder för att se hur den passerar genom kroppen och det läkarna ville se var om det läckte ut eller tog stopp någonstans.
Dom påbörjade röntgen och i början tog dom en bild varje timme och för Vilmer var det otroligt jobbigt, man kunde riktigt se på hur honom vilket obehag det var..
NEEEEJ!! Inte en operation till, hur mycket ska den här lilla kroppen behöva genomgå?
Jag är inte troende på något sätt men jag vet inte hur många gånger jag bad till gud om att magen skulle rulla igång och kirurgen skulle sluta prata om en ny operation.
Det bestämdes att dom skulle göra en passageröntgen på Vilmer, alltså att man sprutar in en vätska i kroppen som lyser och sedan tar man röntgenbilder för att se hur den passerar genom kroppen och det läkarna ville se var om det läckte ut eller tog stopp någonstans.
Dom påbörjade röntgen och i början tog dom en bild varje timme och för Vilmer var det otroligt jobbigt, man kunde riktigt se på hur honom vilket obehag det var..
13e juni 2o11
Åh vilken fantastisk dag detta blev!
Sköterskorna tyckte Vilmer var så pass stabil att vi skulle prova lyfta ut honom, han låg i Jonas famn i över två timmar och han mådde så himla bra.
Inga tecken på att han hade ont eller några problem med syresättning eller puls.
Det var så skönt att få se mina älsklingar tillsammans igen, precis som det ska vara!
Vi fick ännu en god nyhet den här dagen.
Dagen hade kommit då dom tyckte att Vilmer skulle slippa sin kuvös och istället ligga på ett öppetbord, som en säng fast lite mera "sjukhusaktigt".
Helt fantastiskt att slippa kuvösen och nu kunde vi för första gången utan krångel ge Vilmer en puss eller bara stryka honom lätt över pannan.
Han var fortfarande liten och vägde bara 1390 gram så dom varnade oss för att han kanske skulle komma till att behöva kuvösen igen men vi tog en dag i sänder...
Sköterskorna tyckte Vilmer var så pass stabil att vi skulle prova lyfta ut honom, han låg i Jonas famn i över två timmar och han mådde så himla bra.
Inga tecken på att han hade ont eller några problem med syresättning eller puls.
Det var så skönt att få se mina älsklingar tillsammans igen, precis som det ska vara!
Vi fick ännu en god nyhet den här dagen.
Dagen hade kommit då dom tyckte att Vilmer skulle slippa sin kuvös och istället ligga på ett öppetbord, som en säng fast lite mera "sjukhusaktigt".
Helt fantastiskt att slippa kuvösen och nu kunde vi för första gången utan krångel ge Vilmer en puss eller bara stryka honom lätt över pannan.
Han var fortfarande liten och vägde bara 1390 gram så dom varnade oss för att han kanske skulle komma till att behöva kuvösen igen men vi tog en dag i sänder...
9e - 12e juni 2o11
Vilmer återhämtade sig bra och vi väntade på att magen skulle komma igång och att avföringen skulle börja passera via stomin ut i påsen.
Läkarna sa att vi var tvugna att ha tålamod med hans mage och att när det varit så skadat så kunde det ta tid innan allting kom igång igen.
Dagarna rullade på och det kändes nu lite tryggare än när vi lämnade Umeå.
Vi hade ett läkarsamtal med Dr Elisabeth som sa att förutom magen så känns Vilmer väldigt stabil och hon tyckte absolut att det var på rätt håll.
Han skulle fortsätta vara fastande tills man såg att magen ville börja jobba igen och dom lyssnade med jämna mellanrum för att försöka höra tarmljud men än så länge stod magen fortfarande still.
Läkarna sa att vi var tvugna att ha tålamod med hans mage och att när det varit så skadat så kunde det ta tid innan allting kom igång igen.
Dagarna rullade på och det kändes nu lite tryggare än när vi lämnade Umeå.
Vi hade ett läkarsamtal med Dr Elisabeth som sa att förutom magen så känns Vilmer väldigt stabil och hon tyckte absolut att det var på rätt håll.
Han skulle fortsätta vara fastande tills man såg att magen ville börja jobba igen och dom lyssnade med jämna mellanrum för att försöka höra tarmljud men än så länge stod magen fortfarande still.
8e juni 2o11
Telefonen ringde inte den natten och jag slog upp ögonen vid 7tiden och tänkte att operationen snart skulle vara över eller redan klar.
Låg kvar i sängen och väntade på att avdelningen skulle ringa och säga att han var tillbaka men telefonen förblev tyst.
Oron växte för varje minut som gick och när klockan hade hunnit bli 11 och vi inte hade hört något bestämde vi oss för att gå ner till avdelning för dom kanske bara hade glömt ringa oss?!
När vi kom ner till avdelning möttes vi av beskedet att operationen var komplicerad så dom trodde inte att dom skulle vara klara förrän vid 13tiden.
Vi gick tillbaka till Ronald och fortsatte vänta. Ganska precis 13 ringde dom och talade om att Vilmer var tillbaka på avdelning.
Jag fick prata med kirurgen som gjort operationen och han berättade att det hade varit svårt och komplicerat och dom hade fått lägga stomi på Vilmer för att tarmen hade brustit. Dom hade plockat bort 3 cm av tunntarmen och hoppades att det skulle räcka.
Vi gick upp till avdelningen och där låg våran älskade lilla prins som precis genomgått en nästan 9 timmar lång operation. Han var alldeles svullen och såg helt slut ut.
Älskade barn!
Vi var inte så länge hos Vilmer den dagen för man ansåg att han behövde all vila som gick för att den lilla kroppen skulle orka läka och ta igen sig efter det tuffa ingreppet.
Han var så full av slangar och elektroder att man knappt såg honom, men som vanligt tyckte vi att han var det vackraste i världen!
måndag 5 september 2011
7e juni 2o11
Vilken jävla dag det blev.
Vaknade och gick upp till Vilmer, våran pigga son var som bortblåst och där låg återigen en skör och ostabil liten kropp och kämpade.
Dom skulle byta respiratortuben mot en större modell och det ser väldigt obehagligt ut så vi gick en sväng och kom tillbaka efter en stund och allting hade gått bra.
Vi skulle ha läkarsamtal och vi satte oss ner.
Läkaren började prata.
-"Vi har tidigare inte förlorat något på att vänta med en operation men nu behöver han det. Vilmer är väldigt sjuk men om han genomgår operationen har han fortfarande en chans att överleva."
Vad är det han säger?
Jag tror ingen av oss hade förstått eller velat förstå hur sjuk han verkligen var men nu fick vi svart på vitt att vårat älskade barn svävade mellan liv och död.
Efter att göteborg bekräftat att dom kunde ta emot honom gick allting väldigt snabbt och alla tre var ganska snart påväg, Vilmer i ambulansflyg och vi i vanligt flyg.
Vi kom fram ganska sent till drottning Silvias barnsjukhus och det var jätteskönt att få komma fram och åter vara nära Vilmer.
Vi fick prata med en läkare som berättade att dom skulle operera Vilmer redan 04.00 dagen därpå.
Vi sa godnatt och gick till Ronald mcDonald familjehus, som skulle komma att bli vårat "hem" för en ganska lång tid framöver.
Operationen skulle ta ca 3-4 timmar så vi bestämde oss för att försöka sova för då skulle tiden gå snabbare och operationen skulle vara över.
Den natten var jag livrädd för att min telefon skulle ringa.....
Vaknade och gick upp till Vilmer, våran pigga son var som bortblåst och där låg återigen en skör och ostabil liten kropp och kämpade.
Dom skulle byta respiratortuben mot en större modell och det ser väldigt obehagligt ut så vi gick en sväng och kom tillbaka efter en stund och allting hade gått bra.
Vi skulle ha läkarsamtal och vi satte oss ner.
Läkaren började prata.
-"Vi har tidigare inte förlorat något på att vänta med en operation men nu behöver han det. Vilmer är väldigt sjuk men om han genomgår operationen har han fortfarande en chans att överleva."
Vad är det han säger?
Jag tror ingen av oss hade förstått eller velat förstå hur sjuk han verkligen var men nu fick vi svart på vitt att vårat älskade barn svävade mellan liv och död.
Efter att göteborg bekräftat att dom kunde ta emot honom gick allting väldigt snabbt och alla tre var ganska snart påväg, Vilmer i ambulansflyg och vi i vanligt flyg.
Vi kom fram ganska sent till drottning Silvias barnsjukhus och det var jätteskönt att få komma fram och åter vara nära Vilmer.
Vi fick prata med en läkare som berättade att dom skulle operera Vilmer redan 04.00 dagen därpå.
Vi sa godnatt och gick till Ronald mcDonald familjehus, som skulle komma att bli vårat "hem" för en ganska lång tid framöver.
Operationen skulle ta ca 3-4 timmar så vi bestämde oss för att försöka sova för då skulle tiden gå snabbare och operationen skulle vara över.
Den natten var jag livrädd för att min telefon skulle ringa.....
6e juni 2o11
Dom började prata om att det kanske var dags för Vilmer att åka till göteborg för en operation, men i min värld gick det inte ihop för Vilmer hade mått så bra hela dagen, det kändes verkligen som han var påväg att bli bättre.
Vi hade öppen kuvös flera timmar så kunde vara närmare honom och det gick jättebra, han var stabil trots liv och rörelse runtomkring honom. Det kändes inte alls som han var sjuk och därför förnekade vi nog det för vi ville inte att det skulle vara så som läkarna sa..
Senare fick jag veta att dom hade resonerat om att vi skulle ha öppen kuvös utifall det inte skulle ha gått vägen och då skulle vi ha fått vara så nära honom som det bara gick..
Det var mycket velande fram och tillbaka och det skulle visa sig att ovissheten var våran värsta fiende, det var den som gjorde oss mest illa...
Vi hade öppen kuvös flera timmar så kunde vara närmare honom och det gick jättebra, han var stabil trots liv och rörelse runtomkring honom. Det kändes inte alls som han var sjuk och därför förnekade vi nog det för vi ville inte att det skulle vara så som läkarna sa..
Senare fick jag veta att dom hade resonerat om att vi skulle ha öppen kuvös utifall det inte skulle ha gått vägen och då skulle vi ha fått vara så nära honom som det bara gick..
Det var mycket velande fram och tillbaka och det skulle visa sig att ovissheten var våran värsta fiende, det var den som gjorde oss mest illa...
5e juni 2o11
Vilmer mådde ganska bra under förmiddagen så efter dagar av väntan och längtan skulle jag äntligen få hålla honom igen.
Då han var väldigt sjuk var det svårt att få honom att hålla värmen utanför kuvösen så våran mysstund blev väldigt kortvarig..
Han fortsatte att må bra även under eftermiddagen men under kvällen tvärvände det och han blev väldigt skör och ostabil.
Oron blossade upp igen och än en gång kunde jag inte få tårarna att sluta rinna....
Då han var väldigt sjuk var det svårt att få honom att hålla värmen utanför kuvösen så våran mysstund blev väldigt kortvarig..
Han fortsatte att må bra även under eftermiddagen men under kvällen tvärvände det och han blev väldigt skör och ostabil.
Oron blossade upp igen och än en gång kunde jag inte få tårarna att sluta rinna....
1e - 4e juni 2oo1
Vikt = 1138gram
Under dessa dagarna var Vilmers mage oförändrad, varken bättre eller sämre.
Dom pratade om operation men nu bedömde läkaren att han var för skör för både transport och operation så vi fick återigen beskedet om att vi måste avvakta. Jag skulle komma till att hata ordet avvakta....
Vi hade även besök av Christoffer och Emelie och även om det bara var en liten stund så var det så himla skönt att se dem och för en gångs skull få skratta och känna sig som vanligt..
Min kropp var förstörd av oron, fick inte i mig mat och det lilla jag kunde få i mig fick jag ändå inte behålla.
Jag kunde inte sova och jag kände mig svagare för varje dag som gick, samtidigt som jag på något sätt hela tiden blev starkare för jag visste att Vilmer behövde oss och jag visste att vi måste orka kämpa med honom.
Vi var ett lag och tillsammans skulle vi fixa detta men samtidigt kunde man inte låta bli att fråga sig vad som väntade oss och hur det skulle gå?!
Under dessa dagarna var Vilmers mage oförändrad, varken bättre eller sämre.
Dom pratade om operation men nu bedömde läkaren att han var för skör för både transport och operation så vi fick återigen beskedet om att vi måste avvakta. Jag skulle komma till att hata ordet avvakta....
Vi hade även besök av Christoffer och Emelie och även om det bara var en liten stund så var det så himla skönt att se dem och för en gångs skull få skratta och känna sig som vanligt..
Min kropp var förstörd av oron, fick inte i mig mat och det lilla jag kunde få i mig fick jag ändå inte behålla.
Jag kunde inte sova och jag kände mig svagare för varje dag som gick, samtidigt som jag på något sätt hela tiden blev starkare för jag visste att Vilmer behövde oss och jag visste att vi måste orka kämpa med honom.
Vi var ett lag och tillsammans skulle vi fixa detta men samtidigt kunde man inte låta bli att fråga sig vad som väntade oss och hur det skulle gå?!
31e maj 2o11
Mammas födelsedag men jag hade bara ork att skriva ett sms till henne.
Jag var alldeles för ledsen och nere för att orka prata med någon men jag visste att hon förstod.
Man försökte hela tiden att skydda dom som var runtomkring, man ville liksom inte släppa dom för nära inpå när vi inte visste hur allt skulle sluta..
Dagen rullade på med oro inför hans lilla magen.
Han var väldigt ostabil hela dagen men läkaren bedömde inte läget som kritiskt.
Dom började så smått förklara hur en operation skulle gå till men hur jag än försökte lyssna och förstå så gick det inte in, det var helt omöjligt för mig att förstå.
Hur skulle en sån liten kropp klara en operation??
Jag var alldeles för ledsen och nere för att orka prata med någon men jag visste att hon förstod.
Man försökte hela tiden att skydda dom som var runtomkring, man ville liksom inte släppa dom för nära inpå när vi inte visste hur allt skulle sluta..
Dagen rullade på med oro inför hans lilla magen.
Han var väldigt ostabil hela dagen men läkaren bedömde inte läget som kritiskt.
Dom började så smått förklara hur en operation skulle gå till men hur jag än försökte lyssna och förstå så gick det inte in, det var helt omöjligt för mig att förstå.
Hur skulle en sån liten kropp klara en operation??
30e maj 2o11
Eftersom Vilmer hade haft en sån superbra dag igår kände vi oss lugna och unnade oss att ligga kvar i sängen och bara slappna av.
När vi gick upp till Vilmer försvann vårat lugn direkt..
Läkaren talade om att Vilmer fått en infektion i magen som påverkade tarmen rejält.
I bästa fall skulle infektionen gå tillbaka med hjälp av antibiotika och i värsta fall så kunde tarmen spricka....
Läkaren sa att vi måste avvakta men för att tarmen skulle få vila så bestämdes det att han skulle fasta, han skulle enbart få näringsdropp.
Här någonstans började vi inse att en sånhär resa är en jävla bergodalbana...
onsdag 31 augusti 2011
Söndag 29e maj 2o11
En riktigt bra dag har det varit.
Vilmer har klarat sig helt utan syrgashjälp och varit så pigg och glad att man nästan har fått känslan av att vi skulle kunna ta med honom hem vilken dag som helst!
Många har undrat hur detta påverkar livet mellan föräldrarna?
Ja, det är väl olika för alla men vi har gjort så att vi unnat varandra "egentid".
Man måste få gå ut och vara själv utanför sjukhuset och bara få andas.
Många stunder är man så trött att man bara vill kräkas på den andra personen, man är känslomässigt totalt upp och ner men man får aldrig glömma att man är ett lag och man går igenom detta tillsammans!
Man får helt enkelt inte glömma bort att älska och bry sig om varandra!
Jag tror inte det finns någon annan människa på denna jord som jag skulle klara av att dela detta med. Jonas är verkligen fantastisk och om jag nu är tvungen att uppleva detta och kämpa tillsammans med någon så skulle jag aldrig välja någon annan!
Enorm kärlek till honom!
Vilmer har klarat sig helt utan syrgashjälp och varit så pigg och glad att man nästan har fått känslan av att vi skulle kunna ta med honom hem vilken dag som helst!
Många har undrat hur detta påverkar livet mellan föräldrarna?
Ja, det är väl olika för alla men vi har gjort så att vi unnat varandra "egentid".
Man måste få gå ut och vara själv utanför sjukhuset och bara få andas.
Många stunder är man så trött att man bara vill kräkas på den andra personen, man är känslomässigt totalt upp och ner men man får aldrig glömma att man är ett lag och man går igenom detta tillsammans!
Man får helt enkelt inte glömma bort att älska och bry sig om varandra!
Jag tror inte det finns någon annan människa på denna jord som jag skulle klara av att dela detta med. Jonas är verkligen fantastisk och om jag nu är tvungen att uppleva detta och kämpa tillsammans med någon så skulle jag aldrig välja någon annan!
Enorm kärlek till honom!
Lördag 28e maj 2o11
Nytt ul på hjärtat visade att ductus nu hade öppnat sig igen och dom påbörjade ytterligare än behandling med medicin.
Då syresättningen påverkas av en öppen ductus var Vilmer ganska svajig och ojämt och krävde en hel del syrgas vissa stunder.
Det känns ganska otryggt när den envisas med att förbli öppen och nu också öppna sig ännu mera.
En operation är inte aktuellt i nuläget då han ännu inte tycker att Vilmer påverkas "för mycket" av att kärlet är öppet.
Som vanligt fick vi höra.. "Vi får vänta och se..."
Då syresättningen påverkas av en öppen ductus var Vilmer ganska svajig och ojämt och krävde en hel del syrgas vissa stunder.
Det känns ganska otryggt när den envisas med att förbli öppen och nu också öppna sig ännu mera.
En operation är inte aktuellt i nuläget då han ännu inte tycker att Vilmer påverkas "för mycket" av att kärlet är öppet.
Som vanligt fick vi höra.. "Vi får vänta och se..."
25 e - 27e maj 2o11
Nu hade dagen kommit då vi var tvugna att lämna Vilmer i Umeå och själva åka hem till Gällivare.
Vi hade massa praktiska saker att ordna och även hämta mera kläder plus andra tillbehör som vi behövde.
Då jag hade handlat hem det mesta av bebissakerna ganska tidigt så stod allting där hemma men vi hade ingen bebis med oss hem..
Jag grät och grät, det var som knivar i hjärtat att gå runt hemma och se alla sakerna samtidigt som prinsen var 50 mil ifrån oss och kämpade för att överleva.
Dagarna hemma gick ändå ganska fort och jag ringde ofta till Umeå och fick veta att läget var stabilt. Ingen respirator och blodproverna såg ok ut.
Fredagen kom och det var dags att åka tillbaka till Umeå igen.
Tillbaka till sjukhuslivet men det var där Vilmer var och även där vi ville vara tillsammans med honom.
Då allt hade varit stabilt och sett bra ut under tiden vi var hemma kändes det lugnt och tryggt att åka tillbaka, vi kände ingen större oro.
Tyvärr varade inte vårt lugn speciellt länge för när vi kom fram var läget förändrat och inte alls speciellt stabilt.
Han var återigen väldigt ojämn i sin syresättning och värdena sämre och som vanligt fanns inga andra alternativ än att koppla in respen igen.
Man lärde sig snabbt att inte ta någonting förgivet.
Det var som en bergodalbana och saker och ting kunde ändras innan man hann att blinka.
Man får verkligen en annan syn på livet!
Vi hade massa praktiska saker att ordna och även hämta mera kläder plus andra tillbehör som vi behövde.
Då jag hade handlat hem det mesta av bebissakerna ganska tidigt så stod allting där hemma men vi hade ingen bebis med oss hem..
Jag grät och grät, det var som knivar i hjärtat att gå runt hemma och se alla sakerna samtidigt som prinsen var 50 mil ifrån oss och kämpade för att överleva.
Dagarna hemma gick ändå ganska fort och jag ringde ofta till Umeå och fick veta att läget var stabilt. Ingen respirator och blodproverna såg ok ut.
Fredagen kom och det var dags att åka tillbaka till Umeå igen.
Tillbaka till sjukhuslivet men det var där Vilmer var och även där vi ville vara tillsammans med honom.
Då allt hade varit stabilt och sett bra ut under tiden vi var hemma kändes det lugnt och tryggt att åka tillbaka, vi kände ingen större oro.
Tyvärr varade inte vårt lugn speciellt länge för när vi kom fram var läget förändrat och inte alls speciellt stabilt.
Han var återigen väldigt ojämn i sin syresättning och värdena sämre och som vanligt fanns inga andra alternativ än att koppla in respen igen.
Man lärde sig snabbt att inte ta någonting förgivet.
Det var som en bergodalbana och saker och ting kunde ändras innan man hann att blinka.
Man får verkligen en annan syn på livet!
20e - 24e maj 2o11
Dagarna gick.
Det var upp och det var ner men vi hade vår son i livet och han kämpade på.
Under dessa dagar blev han återigen av med respiratorn. Anledningen till att man hela tiden ger dom chansen att klara sig utan är för att respiratorn på lång sikt kan förstöra och påverka lungorna.
Vi hade nu kommit så pass långt i våran process att vi kunde tillåta oss att skratta.
Vi kunde nu se på Vilmer och le från hjärtat.
Han var liten och skör men ack så stark!
För varje dag som gick ökade känslan av att vi skulle få vårat barn med oss hem.
Vi skulle med tiden få en bli en familj på riktigt utanför sjukhusets väggar.
Frågan var bara när?
Det var upp och det var ner men vi hade vår son i livet och han kämpade på.
Under dessa dagar blev han återigen av med respiratorn. Anledningen till att man hela tiden ger dom chansen att klara sig utan är för att respiratorn på lång sikt kan förstöra och påverka lungorna.
Vi hade nu kommit så pass långt i våran process att vi kunde tillåta oss att skratta.
Vi kunde nu se på Vilmer och le från hjärtat.
Han var liten och skör men ack så stark!
För varje dag som gick ökade känslan av att vi skulle få vårat barn med oss hem.
Vi skulle med tiden få en bli en familj på riktigt utanför sjukhusets väggar.
Frågan var bara när?
Torsdag 19e maj 2o11
Vikt = 819 gram, vilket betyder att han nu hade passerat sin födelsevikt.
Ett nytt ultraljud på hjärtat och ductus hade dragit ihop sig ytterligare men ännu inte stängt sig.
Vi skulle återigen låta det gå några dagar..
Vilmers värden försämrades kraftigt och vi fick återigen välkomna den förbannade respiratorn. Det var bara att inse.. Vilmer var inte redo att klara andningen själv, han var för liten och alldes för trött.
Hela avdelningen var alldeles nedstämd idag, igårkväll dog nämligen en liten pojke.
Helt fruktansvärt.. Men som hans föräldrar sa "Man kan inte klandra någon för att dessa små liv ger upp och inte orkar kämpa mera..".
Alla våra tankar gick till dem men vi var tvugna att fortsätta fokusera på Vilmer hur jobbigt det än var för hur som helst så behövde han oss!
Ett nytt ultraljud på hjärtat och ductus hade dragit ihop sig ytterligare men ännu inte stängt sig.
Vi skulle återigen låta det gå några dagar..
Vilmers värden försämrades kraftigt och vi fick återigen välkomna den förbannade respiratorn. Det var bara att inse.. Vilmer var inte redo att klara andningen själv, han var för liten och alldes för trött.
Hela avdelningen var alldeles nedstämd idag, igårkväll dog nämligen en liten pojke.
Helt fruktansvärt.. Men som hans föräldrar sa "Man kan inte klandra någon för att dessa små liv ger upp och inte orkar kämpa mera..".
Alla våra tankar gick till dem men vi var tvugna att fortsätta fokusera på Vilmer hur jobbigt det än var för hur som helst så behövde han oss!
Onsdag 18e maj 2o11
Vilmer var väldigt ostabil i sin syresättning och hade ganska många tillfällen då pulsen sjönk kraftigt.
När hans andnings och hjärtstopp blivit en del av vår vardag kunde vi förbli mer lugna.
Vi visste att sköterskorna hade full koll och dom var aldrig mer än någon sekund bort.
Hur man får in andnings och hjärtstopp i sin vardag är för mig fortfarande helt oförståligt men när man lever som vi gjorde var man tvungen att acceptera att det var såhär.
Dom små liven är sköra och orkar inte, de glömmer bort..
Senare på eftermiddagen var dom återigen tvugna att koppla honom ur respiratorn, det hade blivit en slembildning som satt stopp i röret så det gick ej ner någon luft.
Dom kopplade åter honom till CPAP:en med förhoppning att han skulle orka...
När hans andnings och hjärtstopp blivit en del av vår vardag kunde vi förbli mer lugna.
Vi visste att sköterskorna hade full koll och dom var aldrig mer än någon sekund bort.
Hur man får in andnings och hjärtstopp i sin vardag är för mig fortfarande helt oförståligt men när man lever som vi gjorde var man tvungen att acceptera att det var såhär.
Dom små liven är sköra och orkar inte, de glömmer bort..
Senare på eftermiddagen var dom återigen tvugna att koppla honom ur respiratorn, det hade blivit en slembildning som satt stopp i röret så det gick ej ner någon luft.
Dom kopplade åter honom till CPAP:en med förhoppning att han skulle orka...
Tisdag 17e maj 2o11
Vikt = 767 gram
Telefonen ringde kl 06,00 och det var Dr. Johanna som ringde och talade om att dom hade behövt koppla Vilmer till respiratorn igen.
Han var utmattad, den lilla kroppen orkade inte andas själv utan han var tvungen att få vila med hjälp från respiratorn.
Även fast vi visste att det skulle komma till att hända förr eller senare så gjorde det mig helt knäckt.
Jag gick upp till Vilmer och där låg mitt lilla barn återigen med respiratorn.
Jag kunde inte få tårarna att sluta rinna och jag kunde inte låta bli att tänka på vad fan vi hade gjort för ont för att behöva genomgå detta?
Det kan omöjligt finnas en gud när ett så litet liv ska behöva ligga sådär och kämpa varje sekund för att överleva.
Fast han låg i respiratorn fick jag ta upp honom i famnen.
Där låg vi i tre timmar.. En mamma som var överlycklig att hennes son lever och ett barn som kämpar för varje sekund...
Telefonen ringde kl 06,00 och det var Dr. Johanna som ringde och talade om att dom hade behövt koppla Vilmer till respiratorn igen.
Han var utmattad, den lilla kroppen orkade inte andas själv utan han var tvungen att få vila med hjälp från respiratorn.
Även fast vi visste att det skulle komma till att hända förr eller senare så gjorde det mig helt knäckt.
Jag gick upp till Vilmer och där låg mitt lilla barn återigen med respiratorn.
Jag kunde inte få tårarna att sluta rinna och jag kunde inte låta bli att tänka på vad fan vi hade gjort för ont för att behöva genomgå detta?
Det kan omöjligt finnas en gud när ett så litet liv ska behöva ligga sådär och kämpa varje sekund för att överleva.
Fast han låg i respiratorn fick jag ta upp honom i famnen.
Där låg vi i tre timmar.. En mamma som var överlycklig att hennes son lever och ett barn som kämpar för varje sekund...
14e - 16e maj 2o11
Vilmer klarar sig fortfarande utan respirator, han är lugn och stabil.
Blodproverna är bra och läkarna är nöjda.
Ductusen fortsätter att minska och läkaren berättar att det är få barn som behöver sluta ductus med hjälp av operation och det lugnar oss väldigt mycket.
Jag vill inte ens tänka tanken på att dom skulle behöva operara i vårat lilla hjärta!
Vi accepterar situationen mer och mer, känner oss tryggare för varje dag som går.
Personalen är helt fantastisk och även om dom har huvudena fulla av barnens problem och vård så har dom alltid tid för att trösta oss föräldrar och svara på våra frågor.
Allt stöd vi fick från sjukhuset i Umeå är nog grunden till att vi idag står på benen allihopa!!
Blodproverna är bra och läkarna är nöjda.
Ductusen fortsätter att minska och läkaren berättar att det är få barn som behöver sluta ductus med hjälp av operation och det lugnar oss väldigt mycket.
Jag vill inte ens tänka tanken på att dom skulle behöva operara i vårat lilla hjärta!
Vi accepterar situationen mer och mer, känner oss tryggare för varje dag som går.
Personalen är helt fantastisk och även om dom har huvudena fulla av barnens problem och vård så har dom alltid tid för att trösta oss föräldrar och svara på våra frågor.
Allt stöd vi fick från sjukhuset i Umeå är nog grunden till att vi idag står på benen allihopa!!
Fredag 13e maj 2o11
En lugn och stabil dag, fortfarande andas han själv utan respirator och det känns helt fantastiskt.
De gjorde idag ett nytt ultraljud på hjärtat och ductus hade inte slutit sig men det hade minskat betydligt så man bestämde att dom skulle göra en koll om ytterligare några dagar.
Vilmers mage var lite trög att få igång men idag har det lossnat en hel del och avföring har kommit ut vilket är ett enormt bra tecken.
De gjorde ett ul på hjärnan.
De hittade en liten grad 1 blödning på vänstra hjärnhalvan, de förklarade att det inte var någon fara men att man skulle följa upp med nytt ultraljud.
De sa att i dagsläget var blödningen enbart som ett blåmärke och alltså inget att i nuläget oroa sig för.
Även fast dom förklarade flera gånger att vi inte behövde oroa oss för blödningen så kunde jag inte sluta gråta och oroa mig.
Ordet hjärnblödning gjorde mig alldeles kall, livrädd och omtumlad.
Jag kunde bara tänka det värsta och framför mig såg jag ett hjärnskadat barn som aldrig skulle kunna få ett normalt liv....
De gjorde idag ett nytt ultraljud på hjärtat och ductus hade inte slutit sig men det hade minskat betydligt så man bestämde att dom skulle göra en koll om ytterligare några dagar.
Vilmers mage var lite trög att få igång men idag har det lossnat en hel del och avföring har kommit ut vilket är ett enormt bra tecken.
De gjorde ett ul på hjärnan.
De hittade en liten grad 1 blödning på vänstra hjärnhalvan, de förklarade att det inte var någon fara men att man skulle följa upp med nytt ultraljud.
De sa att i dagsläget var blödningen enbart som ett blåmärke och alltså inget att i nuläget oroa sig för.
Även fast dom förklarade flera gånger att vi inte behövde oroa oss för blödningen så kunde jag inte sluta gråta och oroa mig.
Ordet hjärnblödning gjorde mig alldeles kall, livrädd och omtumlad.
Jag kunde bara tänka det värsta och framför mig såg jag ett hjärnskadat barn som aldrig skulle kunna få ett normalt liv....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)