lördag 5 maj 2012
1 år sedan...
Imorgon är det ett år sedan våra liv ändrades radikalt och jag ska försöka mig på en snabb uppdatering om vad som hänt under året som gått.Allting började på eftermiddagen den 6e maj 2o11 då jag fick en konstig värk i magen och kände hur någonting liksom "buktade ut" där nere.
På kvällen samma dag föddes alltså våran prins i vecka 24+2 och våra världar vändes helt upp och ner. Vi levde länge med oron om han överhuvudtaget skulle överleva och om han överlevde hur skulle allting bli, skulle han bli frisk eller helt hjärnskadad?!
Ingen visste någonting om framtiden och orden vi levde med var "Vi måste vänta och se....."
Efter sexton långa veckor fick vi äntligen åka hem och leva som en normal familj men Vilmer hade fortfarande stomin kvar och vi hade en oro över ytterligare en operation som vi visste var nödvändig.
Den sista operationen gjordes i november och vi spenderade två veckor på akademiska i uppsala innan vi fick åka hem och verkligen börja leva som en helt normal familj med en fullständigt frisk liten kille.
Idag är Vilmer ca 69 cm lång och väger ca 7,5 kg och är verkligen levnadsglad och nyfiken på allt.
Hans utveckling går med rasande fart och vi hinner knappt med i svängarna numera.
Han reser sig och går mot allting som han når och kryper gör han snabbare än blixten här hemma, han är fortfarande lite osäker när vi är borta bland folk så där går det tack och lov inte riktigt lika fort än ;)
Ju närmare hans ettårsdag vi kommit desto mer har jag börjat fundera på vad som faktiskt har hänt, herregud det hade kunnat gå precis hur sosm helst. Jag är så tacksam varje dag när jag hör hur han kommer krypande och ropar "mamma" och vill komma och vara med och se vad jag gör för någonting.
Tänk att än så länge finns inga men eller tecken på att han föddes nästan fyra månader för tidigt mer än att han fortfarande är väldigt liten.
Den tacksamhet jag känner för att vi idag har en så fin och frisk liten kille går inte att förklara med ord.
Det finns så många som varit med och stöttat oss under den här resan, familjerna, vännerna och även alla nya fina vänner som vi mött på vägen. Det går inte att börja rabbla namn.. ingen nämd, ingen glömd får man väl säga.
Utan alla fina människor runt omkring oss hade vi nog inte stått stolta och starka som vi gör idag.
I nöden prövas vännerna säger man ju och det kan jag verkligen intyga nu att det stämmer helt och fullt!
Jag kan inte tacka alla nog men ni vet att ni betytt så otroligt mycket för oss! <3
Jag skulle aldrig vilja gå igenom något sådant här igen men om det skulle vara ogjort så skulle jag inte ha träffat alla fina och fantastiska människor som jag gjort och er skulle jag inte vilja ha missat!
Ni vet så väl vilka ni är! :)
Kort och gott.. Jag är så tacksam för det livet har gett oss och jag älskar min fina, lilla familj mer än någonting annat på denna jord och när vi klarat av den här resan så kommer vi klara av allting tillsammans.
Jonas & Vilmer.. Ni är mina allt! <3
På kvällen samma dag föddes alltså våran prins i vecka 24+2 och våra världar vändes helt upp och ner. Vi levde länge med oron om han överhuvudtaget skulle överleva och om han överlevde hur skulle allting bli, skulle han bli frisk eller helt hjärnskadad?!
Ingen visste någonting om framtiden och orden vi levde med var "Vi måste vänta och se....."
Efter sexton långa veckor fick vi äntligen åka hem och leva som en normal familj men Vilmer hade fortfarande stomin kvar och vi hade en oro över ytterligare en operation som vi visste var nödvändig.
Den sista operationen gjordes i november och vi spenderade två veckor på akademiska i uppsala innan vi fick åka hem och verkligen börja leva som en helt normal familj med en fullständigt frisk liten kille.
Idag är Vilmer ca 69 cm lång och väger ca 7,5 kg och är verkligen levnadsglad och nyfiken på allt.
Hans utveckling går med rasande fart och vi hinner knappt med i svängarna numera.
Han reser sig och går mot allting som han når och kryper gör han snabbare än blixten här hemma, han är fortfarande lite osäker när vi är borta bland folk så där går det tack och lov inte riktigt lika fort än ;)
Ju närmare hans ettårsdag vi kommit desto mer har jag börjat fundera på vad som faktiskt har hänt, herregud det hade kunnat gå precis hur sosm helst. Jag är så tacksam varje dag när jag hör hur han kommer krypande och ropar "mamma" och vill komma och vara med och se vad jag gör för någonting.
Tänk att än så länge finns inga men eller tecken på att han föddes nästan fyra månader för tidigt mer än att han fortfarande är väldigt liten.
Den tacksamhet jag känner för att vi idag har en så fin och frisk liten kille går inte att förklara med ord.
Det finns så många som varit med och stöttat oss under den här resan, familjerna, vännerna och även alla nya fina vänner som vi mött på vägen. Det går inte att börja rabbla namn.. ingen nämd, ingen glömd får man väl säga.
Utan alla fina människor runt omkring oss hade vi nog inte stått stolta och starka som vi gör idag.
I nöden prövas vännerna säger man ju och det kan jag verkligen intyga nu att det stämmer helt och fullt!
Jag kan inte tacka alla nog men ni vet att ni betytt så otroligt mycket för oss! <3
Jag skulle aldrig vilja gå igenom något sådant här igen men om det skulle vara ogjort så skulle jag inte ha träffat alla fina och fantastiska människor som jag gjort och er skulle jag inte vilja ha missat!
Ni vet så väl vilka ni är! :)
Kort och gott.. Jag är så tacksam för det livet har gett oss och jag älskar min fina, lilla familj mer än någonting annat på denna jord och när vi klarat av den här resan så kommer vi klara av allting tillsammans.
Jonas & Vilmer.. Ni är mina allt! <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)