onsdag 31 augusti 2011
Söndag 29e maj 2o11
En riktigt bra dag har det varit.
Vilmer har klarat sig helt utan syrgashjälp och varit så pigg och glad att man nästan har fått känslan av att vi skulle kunna ta med honom hem vilken dag som helst!
Många har undrat hur detta påverkar livet mellan föräldrarna?
Ja, det är väl olika för alla men vi har gjort så att vi unnat varandra "egentid".
Man måste få gå ut och vara själv utanför sjukhuset och bara få andas.
Många stunder är man så trött att man bara vill kräkas på den andra personen, man är känslomässigt totalt upp och ner men man får aldrig glömma att man är ett lag och man går igenom detta tillsammans!
Man får helt enkelt inte glömma bort att älska och bry sig om varandra!
Jag tror inte det finns någon annan människa på denna jord som jag skulle klara av att dela detta med. Jonas är verkligen fantastisk och om jag nu är tvungen att uppleva detta och kämpa tillsammans med någon så skulle jag aldrig välja någon annan!
Enorm kärlek till honom!
Vilmer har klarat sig helt utan syrgashjälp och varit så pigg och glad att man nästan har fått känslan av att vi skulle kunna ta med honom hem vilken dag som helst!
Många har undrat hur detta påverkar livet mellan föräldrarna?
Ja, det är väl olika för alla men vi har gjort så att vi unnat varandra "egentid".
Man måste få gå ut och vara själv utanför sjukhuset och bara få andas.
Många stunder är man så trött att man bara vill kräkas på den andra personen, man är känslomässigt totalt upp och ner men man får aldrig glömma att man är ett lag och man går igenom detta tillsammans!
Man får helt enkelt inte glömma bort att älska och bry sig om varandra!
Jag tror inte det finns någon annan människa på denna jord som jag skulle klara av att dela detta med. Jonas är verkligen fantastisk och om jag nu är tvungen att uppleva detta och kämpa tillsammans med någon så skulle jag aldrig välja någon annan!
Enorm kärlek till honom!
Lördag 28e maj 2o11
Nytt ul på hjärtat visade att ductus nu hade öppnat sig igen och dom påbörjade ytterligare än behandling med medicin.
Då syresättningen påverkas av en öppen ductus var Vilmer ganska svajig och ojämt och krävde en hel del syrgas vissa stunder.
Det känns ganska otryggt när den envisas med att förbli öppen och nu också öppna sig ännu mera.
En operation är inte aktuellt i nuläget då han ännu inte tycker att Vilmer påverkas "för mycket" av att kärlet är öppet.
Som vanligt fick vi höra.. "Vi får vänta och se..."
Då syresättningen påverkas av en öppen ductus var Vilmer ganska svajig och ojämt och krävde en hel del syrgas vissa stunder.
Det känns ganska otryggt när den envisas med att förbli öppen och nu också öppna sig ännu mera.
En operation är inte aktuellt i nuläget då han ännu inte tycker att Vilmer påverkas "för mycket" av att kärlet är öppet.
Som vanligt fick vi höra.. "Vi får vänta och se..."
25 e - 27e maj 2o11
Nu hade dagen kommit då vi var tvugna att lämna Vilmer i Umeå och själva åka hem till Gällivare.
Vi hade massa praktiska saker att ordna och även hämta mera kläder plus andra tillbehör som vi behövde.
Då jag hade handlat hem det mesta av bebissakerna ganska tidigt så stod allting där hemma men vi hade ingen bebis med oss hem..
Jag grät och grät, det var som knivar i hjärtat att gå runt hemma och se alla sakerna samtidigt som prinsen var 50 mil ifrån oss och kämpade för att överleva.
Dagarna hemma gick ändå ganska fort och jag ringde ofta till Umeå och fick veta att läget var stabilt. Ingen respirator och blodproverna såg ok ut.
Fredagen kom och det var dags att åka tillbaka till Umeå igen.
Tillbaka till sjukhuslivet men det var där Vilmer var och även där vi ville vara tillsammans med honom.
Då allt hade varit stabilt och sett bra ut under tiden vi var hemma kändes det lugnt och tryggt att åka tillbaka, vi kände ingen större oro.
Tyvärr varade inte vårt lugn speciellt länge för när vi kom fram var läget förändrat och inte alls speciellt stabilt.
Han var återigen väldigt ojämn i sin syresättning och värdena sämre och som vanligt fanns inga andra alternativ än att koppla in respen igen.
Man lärde sig snabbt att inte ta någonting förgivet.
Det var som en bergodalbana och saker och ting kunde ändras innan man hann att blinka.
Man får verkligen en annan syn på livet!
Vi hade massa praktiska saker att ordna och även hämta mera kläder plus andra tillbehör som vi behövde.
Då jag hade handlat hem det mesta av bebissakerna ganska tidigt så stod allting där hemma men vi hade ingen bebis med oss hem..
Jag grät och grät, det var som knivar i hjärtat att gå runt hemma och se alla sakerna samtidigt som prinsen var 50 mil ifrån oss och kämpade för att överleva.
Dagarna hemma gick ändå ganska fort och jag ringde ofta till Umeå och fick veta att läget var stabilt. Ingen respirator och blodproverna såg ok ut.
Fredagen kom och det var dags att åka tillbaka till Umeå igen.
Tillbaka till sjukhuslivet men det var där Vilmer var och även där vi ville vara tillsammans med honom.
Då allt hade varit stabilt och sett bra ut under tiden vi var hemma kändes det lugnt och tryggt att åka tillbaka, vi kände ingen större oro.
Tyvärr varade inte vårt lugn speciellt länge för när vi kom fram var läget förändrat och inte alls speciellt stabilt.
Han var återigen väldigt ojämn i sin syresättning och värdena sämre och som vanligt fanns inga andra alternativ än att koppla in respen igen.
Man lärde sig snabbt att inte ta någonting förgivet.
Det var som en bergodalbana och saker och ting kunde ändras innan man hann att blinka.
Man får verkligen en annan syn på livet!
20e - 24e maj 2o11
Dagarna gick.
Det var upp och det var ner men vi hade vår son i livet och han kämpade på.
Under dessa dagar blev han återigen av med respiratorn. Anledningen till att man hela tiden ger dom chansen att klara sig utan är för att respiratorn på lång sikt kan förstöra och påverka lungorna.
Vi hade nu kommit så pass långt i våran process att vi kunde tillåta oss att skratta.
Vi kunde nu se på Vilmer och le från hjärtat.
Han var liten och skör men ack så stark!
För varje dag som gick ökade känslan av att vi skulle få vårat barn med oss hem.
Vi skulle med tiden få en bli en familj på riktigt utanför sjukhusets väggar.
Frågan var bara när?
Det var upp och det var ner men vi hade vår son i livet och han kämpade på.
Under dessa dagar blev han återigen av med respiratorn. Anledningen till att man hela tiden ger dom chansen att klara sig utan är för att respiratorn på lång sikt kan förstöra och påverka lungorna.
Vi hade nu kommit så pass långt i våran process att vi kunde tillåta oss att skratta.
Vi kunde nu se på Vilmer och le från hjärtat.
Han var liten och skör men ack så stark!
För varje dag som gick ökade känslan av att vi skulle få vårat barn med oss hem.
Vi skulle med tiden få en bli en familj på riktigt utanför sjukhusets väggar.
Frågan var bara när?
Torsdag 19e maj 2o11
Vikt = 819 gram, vilket betyder att han nu hade passerat sin födelsevikt.
Ett nytt ultraljud på hjärtat och ductus hade dragit ihop sig ytterligare men ännu inte stängt sig.
Vi skulle återigen låta det gå några dagar..
Vilmers värden försämrades kraftigt och vi fick återigen välkomna den förbannade respiratorn. Det var bara att inse.. Vilmer var inte redo att klara andningen själv, han var för liten och alldes för trött.
Hela avdelningen var alldeles nedstämd idag, igårkväll dog nämligen en liten pojke.
Helt fruktansvärt.. Men som hans föräldrar sa "Man kan inte klandra någon för att dessa små liv ger upp och inte orkar kämpa mera..".
Alla våra tankar gick till dem men vi var tvugna att fortsätta fokusera på Vilmer hur jobbigt det än var för hur som helst så behövde han oss!
Ett nytt ultraljud på hjärtat och ductus hade dragit ihop sig ytterligare men ännu inte stängt sig.
Vi skulle återigen låta det gå några dagar..
Vilmers värden försämrades kraftigt och vi fick återigen välkomna den förbannade respiratorn. Det var bara att inse.. Vilmer var inte redo att klara andningen själv, han var för liten och alldes för trött.
Hela avdelningen var alldeles nedstämd idag, igårkväll dog nämligen en liten pojke.
Helt fruktansvärt.. Men som hans föräldrar sa "Man kan inte klandra någon för att dessa små liv ger upp och inte orkar kämpa mera..".
Alla våra tankar gick till dem men vi var tvugna att fortsätta fokusera på Vilmer hur jobbigt det än var för hur som helst så behövde han oss!
Onsdag 18e maj 2o11
Vilmer var väldigt ostabil i sin syresättning och hade ganska många tillfällen då pulsen sjönk kraftigt.
När hans andnings och hjärtstopp blivit en del av vår vardag kunde vi förbli mer lugna.
Vi visste att sköterskorna hade full koll och dom var aldrig mer än någon sekund bort.
Hur man får in andnings och hjärtstopp i sin vardag är för mig fortfarande helt oförståligt men när man lever som vi gjorde var man tvungen att acceptera att det var såhär.
Dom små liven är sköra och orkar inte, de glömmer bort..
Senare på eftermiddagen var dom återigen tvugna att koppla honom ur respiratorn, det hade blivit en slembildning som satt stopp i röret så det gick ej ner någon luft.
Dom kopplade åter honom till CPAP:en med förhoppning att han skulle orka...
När hans andnings och hjärtstopp blivit en del av vår vardag kunde vi förbli mer lugna.
Vi visste att sköterskorna hade full koll och dom var aldrig mer än någon sekund bort.
Hur man får in andnings och hjärtstopp i sin vardag är för mig fortfarande helt oförståligt men när man lever som vi gjorde var man tvungen att acceptera att det var såhär.
Dom små liven är sköra och orkar inte, de glömmer bort..
Senare på eftermiddagen var dom återigen tvugna att koppla honom ur respiratorn, det hade blivit en slembildning som satt stopp i röret så det gick ej ner någon luft.
Dom kopplade åter honom till CPAP:en med förhoppning att han skulle orka...
Tisdag 17e maj 2o11
Vikt = 767 gram
Telefonen ringde kl 06,00 och det var Dr. Johanna som ringde och talade om att dom hade behövt koppla Vilmer till respiratorn igen.
Han var utmattad, den lilla kroppen orkade inte andas själv utan han var tvungen att få vila med hjälp från respiratorn.
Även fast vi visste att det skulle komma till att hända förr eller senare så gjorde det mig helt knäckt.
Jag gick upp till Vilmer och där låg mitt lilla barn återigen med respiratorn.
Jag kunde inte få tårarna att sluta rinna och jag kunde inte låta bli att tänka på vad fan vi hade gjort för ont för att behöva genomgå detta?
Det kan omöjligt finnas en gud när ett så litet liv ska behöva ligga sådär och kämpa varje sekund för att överleva.
Fast han låg i respiratorn fick jag ta upp honom i famnen.
Där låg vi i tre timmar.. En mamma som var överlycklig att hennes son lever och ett barn som kämpar för varje sekund...
Telefonen ringde kl 06,00 och det var Dr. Johanna som ringde och talade om att dom hade behövt koppla Vilmer till respiratorn igen.
Han var utmattad, den lilla kroppen orkade inte andas själv utan han var tvungen att få vila med hjälp från respiratorn.
Även fast vi visste att det skulle komma till att hända förr eller senare så gjorde det mig helt knäckt.
Jag gick upp till Vilmer och där låg mitt lilla barn återigen med respiratorn.
Jag kunde inte få tårarna att sluta rinna och jag kunde inte låta bli att tänka på vad fan vi hade gjort för ont för att behöva genomgå detta?
Det kan omöjligt finnas en gud när ett så litet liv ska behöva ligga sådär och kämpa varje sekund för att överleva.
Fast han låg i respiratorn fick jag ta upp honom i famnen.
Där låg vi i tre timmar.. En mamma som var överlycklig att hennes son lever och ett barn som kämpar för varje sekund...
14e - 16e maj 2o11
Vilmer klarar sig fortfarande utan respirator, han är lugn och stabil.
Blodproverna är bra och läkarna är nöjda.
Ductusen fortsätter att minska och läkaren berättar att det är få barn som behöver sluta ductus med hjälp av operation och det lugnar oss väldigt mycket.
Jag vill inte ens tänka tanken på att dom skulle behöva operara i vårat lilla hjärta!
Vi accepterar situationen mer och mer, känner oss tryggare för varje dag som går.
Personalen är helt fantastisk och även om dom har huvudena fulla av barnens problem och vård så har dom alltid tid för att trösta oss föräldrar och svara på våra frågor.
Allt stöd vi fick från sjukhuset i Umeå är nog grunden till att vi idag står på benen allihopa!!
Blodproverna är bra och läkarna är nöjda.
Ductusen fortsätter att minska och läkaren berättar att det är få barn som behöver sluta ductus med hjälp av operation och det lugnar oss väldigt mycket.
Jag vill inte ens tänka tanken på att dom skulle behöva operara i vårat lilla hjärta!
Vi accepterar situationen mer och mer, känner oss tryggare för varje dag som går.
Personalen är helt fantastisk och även om dom har huvudena fulla av barnens problem och vård så har dom alltid tid för att trösta oss föräldrar och svara på våra frågor.
Allt stöd vi fick från sjukhuset i Umeå är nog grunden till att vi idag står på benen allihopa!!
Fredag 13e maj 2o11
En lugn och stabil dag, fortfarande andas han själv utan respirator och det känns helt fantastiskt.
De gjorde idag ett nytt ultraljud på hjärtat och ductus hade inte slutit sig men det hade minskat betydligt så man bestämde att dom skulle göra en koll om ytterligare några dagar.
Vilmers mage var lite trög att få igång men idag har det lossnat en hel del och avföring har kommit ut vilket är ett enormt bra tecken.
De gjorde ett ul på hjärnan.
De hittade en liten grad 1 blödning på vänstra hjärnhalvan, de förklarade att det inte var någon fara men att man skulle följa upp med nytt ultraljud.
De sa att i dagsläget var blödningen enbart som ett blåmärke och alltså inget att i nuläget oroa sig för.
Även fast dom förklarade flera gånger att vi inte behövde oroa oss för blödningen så kunde jag inte sluta gråta och oroa mig.
Ordet hjärnblödning gjorde mig alldeles kall, livrädd och omtumlad.
Jag kunde bara tänka det värsta och framför mig såg jag ett hjärnskadat barn som aldrig skulle kunna få ett normalt liv....
De gjorde idag ett nytt ultraljud på hjärtat och ductus hade inte slutit sig men det hade minskat betydligt så man bestämde att dom skulle göra en koll om ytterligare några dagar.
Vilmers mage var lite trög att få igång men idag har det lossnat en hel del och avföring har kommit ut vilket är ett enormt bra tecken.
De gjorde ett ul på hjärnan.
De hittade en liten grad 1 blödning på vänstra hjärnhalvan, de förklarade att det inte var någon fara men att man skulle följa upp med nytt ultraljud.
De sa att i dagsläget var blödningen enbart som ett blåmärke och alltså inget att i nuläget oroa sig för.
Även fast dom förklarade flera gånger att vi inte behövde oroa oss för blödningen så kunde jag inte sluta gråta och oroa mig.
Ordet hjärnblödning gjorde mig alldeles kall, livrädd och omtumlad.
Jag kunde bara tänka det värsta och framför mig såg jag ett hjärnskadat barn som aldrig skulle kunna få ett normalt liv....
Torsdag 12e maj 2o11
Dagsvikten var 685 gram och dom talade om att dom hoppades att det snart skulle vända, de ansåg att han nu nått sin "minstavikt".
Idag var första gången vi fick vara med om hur Vilmer slutade andas och pulsen sjönk kraftigt. Vi blev helt paralyserade och sedan bara grät vi.
Sköterskorna hjälpte honom snabbt igång med andningen igen.
Hemskt otäckt.. Från en sekund till en annan var våran bebis så blå att han nästan såg svart ut pga att kroppen inte blev syresatt.
Det var så fruktansvärt och ännu en gång svepte känslan av hjälplöshet över oss!
Kvällen var lugnare och Vilmer betydligt stabil och det blev äntligen Jonas tur att få sitta med Vilmer på sitt bröst och få känna sin son!
Att se båda mina hjärtan nära varandra.. det var det vackraste jag sett och än en gång grät jag av lycka!
Idag var första gången vi fick vara med om hur Vilmer slutade andas och pulsen sjönk kraftigt. Vi blev helt paralyserade och sedan bara grät vi.
Sköterskorna hjälpte honom snabbt igång med andningen igen.
Hemskt otäckt.. Från en sekund till en annan var våran bebis så blå att han nästan såg svart ut pga att kroppen inte blev syresatt.
Det var så fruktansvärt och ännu en gång svepte känslan av hjälplöshet över oss!
Kvällen var lugnare och Vilmer betydligt stabil och det blev äntligen Jonas tur att få sitta med Vilmer på sitt bröst och få känna sin son!
Att se båda mina hjärtan nära varandra.. det var det vackraste jag sett och än en gång grät jag av lycka!
Onsdag 11e maj 2o11
Vilmer klarar sig fortfarande utan respirator.
Läkaren har berättat att man aldrig vet hur länge dom orkar andas själv utan varje timme utan respiratorn är bara ett stort plus i kanten.
Idag var ingen vanlig dag, idag var dagen då jag skulle få ta Vilmer i min famn och lägga honom mot mitt bröst. Jag satte mig i en fåtölj, sköterskan lyfte honom ur kuvösen till mig. Hon hann inte mer än lägga honom mot mitt bröst så grät jag floder..
För första gången sedan han föddes grät jag av ren lycka!
Denna underbara känsla att få känna min bebis mot min kropp, känna hans lilla bröstkorg höja och sänka sig för varje andetag.
Han utforskade min bröstkorg med sin lilla hand innan han bestämde sig för att slappna av och bara njuta i mammas famn...
Läkaren har berättat att man aldrig vet hur länge dom orkar andas själv utan varje timme utan respiratorn är bara ett stort plus i kanten.
Idag var ingen vanlig dag, idag var dagen då jag skulle få ta Vilmer i min famn och lägga honom mot mitt bröst. Jag satte mig i en fåtölj, sköterskan lyfte honom ur kuvösen till mig. Hon hann inte mer än lägga honom mot mitt bröst så grät jag floder..
För första gången sedan han föddes grät jag av ren lycka!
Denna underbara känsla att få känna min bebis mot min kropp, känna hans lilla bröstkorg höja och sänka sig för varje andetag.
Han utforskade min bröstkorg med sin lilla hand innan han bestämde sig för att slappna av och bara njuta i mammas famn...
Tisdag 10e maj 2o11
Idag kändes det betydligt lättare, vi började så smått att acceptera situationen.
De kopplade Vilmer ur respiratorn på förmiddagen för de ansåg att han skulle få en chans att prova andas själv.
De kopplade honom då till en CPAP, en maskin som hjälper till att vidga lungorna.
Han krävde en del syrgas hjälp, ibland mer och ibland mindre..
Idag var dagen då Jonas för första gången fick lyfta honom, det var nog först då som vi verkligen kunde se hur liten han var.
Jonas höll honom i båda händerna och han nästan försvann.
Vi fick även byta blöja båda två för första gången, det var nervöst men samtidigt en himla häftig känsla av att få vara med och vara delaktig.
Känslan av hjälplöshet höll på att gnaga sönder mig. Jag visste att vi inte kunde göra så mycket mer än att vara närvarande och sitta vid Vilmers kuvös, prata lugnt och hålla om honom och ge honom den trygghet och närhet vi kunde genom glasrutans hål.
För hans skull var vi tvugna att förbli starka!
De vägde Vilmer idag och vågen visade 716 gram, sköterskan förklarade att Vilmer hade varit ganska vätskefylld när han föddes och därför tappade han nu vikt när vätskan försvann...
De kopplade Vilmer ur respiratorn på förmiddagen för de ansåg att han skulle få en chans att prova andas själv.
De kopplade honom då till en CPAP, en maskin som hjälper till att vidga lungorna.
Han krävde en del syrgas hjälp, ibland mer och ibland mindre..
Idag var dagen då Jonas för första gången fick lyfta honom, det var nog först då som vi verkligen kunde se hur liten han var.
Jonas höll honom i båda händerna och han nästan försvann.
Vi fick även byta blöja båda två för första gången, det var nervöst men samtidigt en himla häftig känsla av att få vara med och vara delaktig.
Känslan av hjälplöshet höll på att gnaga sönder mig. Jag visste att vi inte kunde göra så mycket mer än att vara närvarande och sitta vid Vilmers kuvös, prata lugnt och hålla om honom och ge honom den trygghet och närhet vi kunde genom glasrutans hål.
För hans skull var vi tvugna att förbli starka!
De vägde Vilmer idag och vågen visade 716 gram, sköterskan förklarade att Vilmer hade varit ganska vätskefylld när han föddes och därför tappade han nu vikt när vätskan försvann...
Måndag 9e maj 2o11
Jag kunde inte vara hos Vilmer några längre stunder för jag bara grät och bröt ihop.
Även om han låg i kuvösen och man knappt kunde se honom för alla slangar så var han vår son och det vackraste på denna jord!
Vilmer hade en stabil dag.
De gjorde ett ultraljud på hjärtat och konstaterade att ett fosterkärl, kallat ductus var öppet. Om ductus inte slutit sig vid födseln cirkulerar inte blodet som det ska i kroppen och syresättning blir sämre.
Ductus går oftast att sluta med medicinsk hjälp och idag påbörjade dom den första behandlingen, vi fick information om att ett nytt ul skulle göras om ett par dagar för att se om det blivit någon förändring.
Dagen gick men man befann sig mest i en dimma och försökte ta in och förstå.
Jag förstod senare att vi var tvugna att lära oss att förstå för att orka ta oss igenom detta!
Även om han låg i kuvösen och man knappt kunde se honom för alla slangar så var han vår son och det vackraste på denna jord!
Vilmer hade en stabil dag.
De gjorde ett ultraljud på hjärtat och konstaterade att ett fosterkärl, kallat ductus var öppet. Om ductus inte slutit sig vid födseln cirkulerar inte blodet som det ska i kroppen och syresättning blir sämre.
Ductus går oftast att sluta med medicinsk hjälp och idag påbörjade dom den första behandlingen, vi fick information om att ett nytt ul skulle göras om ett par dagar för att se om det blivit någon förändring.
Dagen gick men man befann sig mest i en dimma och försökte ta in och förstå.
Jag förstod senare att vi var tvugna att lära oss att förstå för att orka ta oss igenom detta!
Kommentera
Många har skrivit och undrat hur man kommenterar och där det står att man ska välja profil väljer man antingen "namn" eller "anonymt"
tisdag 30 augusti 2011
Söndag 8 maj 2o11
Jag vaknade runt 7-tiden och började direkt vakna av och an av både oro, förtvivlan och förväntan. Jag ringde till Umeå och fick höra att läget var stabilt.
Vi åkte en snabb sväng hem till lägenheten och hämta kläder och lite annat vi skulle ha med oss ner till umeå, sedan åkte vi tillbaka till sjukhuset för utskrivning.
På eftermiddag började vi den 50 mils långa resan ner mot Umeå, det var en ren och skär plåga att åka bil efter snittet och jag grät många mil men tankarna fanns bara hos Vilmer, jag var tvungen att fixa bilresan för att komma ner till Vilmer, det fanns inga alternativ!
Ca 20,00 var vi framme, vi träffade en sköterska som hjälpte oss rätt.
Vi steg in på barnintensiven och blev visade till sal M.
Vi smög oss in, där stod en kuvös med blått sken runtomkring och mitt i kuvösen låg ett litet, litet knyte.. Vår Vilmer!
Känslan av att se sitt barn omringad av maskiner och slangar är så hemsk att den inte går att beskriva med ord.
Både jag och Jonas grät och höll om varandra, det var glädje och förtvivlan och jag tror ingen av oss sa något, det fanns inget att säga..
Helt plötsligt for det fram en hand, precis som att Vilmer vinkade till oss och i den sekunden bestämde jag mig för att vi skulle klara av detta!!!
Vi åkte en snabb sväng hem till lägenheten och hämta kläder och lite annat vi skulle ha med oss ner till umeå, sedan åkte vi tillbaka till sjukhuset för utskrivning.
På eftermiddag började vi den 50 mils långa resan ner mot Umeå, det var en ren och skär plåga att åka bil efter snittet och jag grät många mil men tankarna fanns bara hos Vilmer, jag var tvungen att fixa bilresan för att komma ner till Vilmer, det fanns inga alternativ!
Ca 20,00 var vi framme, vi träffade en sköterska som hjälpte oss rätt.
Vi steg in på barnintensiven och blev visade till sal M.
Vi smög oss in, där stod en kuvös med blått sken runtomkring och mitt i kuvösen låg ett litet, litet knyte.. Vår Vilmer!
Känslan av att se sitt barn omringad av maskiner och slangar är så hemsk att den inte går att beskriva med ord.
Både jag och Jonas grät och höll om varandra, det var glädje och förtvivlan och jag tror ingen av oss sa något, det fanns inget att säga..
Helt plötsligt for det fram en hand, precis som att Vilmer vinkade till oss och i den sekunden bestämde jag mig för att vi skulle klara av detta!!!
Lördag 7e maj 2o11
Efter att ha ringt dom viktigaste mitt i natten för att berätta vad som hänt skulle jag nu få se Vilmer..
Dom körde upp mig till Vilmer i sängen då jag ännu inte kunde resa mig efter snittet.
Där låg han... Min lilla son, med respirator för att kunna andas och i en plastpåse för att behålla fukten.
Vilken känslostorm, jag visste varken ut eller in och frågorna var egentligen hur många som helst men jag fick inte fram ett ord.
En läkare började berätta vad som skulle komma att hända, ett läkarteam från Umeå var påväg upp till Gällivare för att sedan ta med sig Vilmer i helikopter så att han skulle kunna få den absolut bästa vården.
Jag kunde inte få in orden folk sa, dom skulle ta Vilmer med sig, vi skulle få vara kvar då jag inte fick följa med pga. att dom snittat mig.. På söndagen skulle vi få åka.
Skulle detta vara första och sista gången jag såg min son i livet?
Den här lördagen är den längsta dag jag upplevt i hela mitt liv. Jag repade mig bra efter ingreppet och var på benen redan efter sju timmar, nu i efterhand är jag ganska säker på att jag var tvungen att bevisa för läkaren att jag minsann var redo att åka ner till Umeå.. Till våran son!
Dom körde upp mig till Vilmer i sängen då jag ännu inte kunde resa mig efter snittet.
Där låg han... Min lilla son, med respirator för att kunna andas och i en plastpåse för att behålla fukten.
Vilken känslostorm, jag visste varken ut eller in och frågorna var egentligen hur många som helst men jag fick inte fram ett ord.
En läkare började berätta vad som skulle komma att hända, ett läkarteam från Umeå var påväg upp till Gällivare för att sedan ta med sig Vilmer i helikopter så att han skulle kunna få den absolut bästa vården.
Jag kunde inte få in orden folk sa, dom skulle ta Vilmer med sig, vi skulle få vara kvar då jag inte fick följa med pga. att dom snittat mig.. På söndagen skulle vi få åka.
Skulle detta vara första och sista gången jag såg min son i livet?
Den här lördagen är den längsta dag jag upplevt i hela mitt liv. Jag repade mig bra efter ingreppet och var på benen redan efter sju timmar, nu i efterhand är jag ganska säker på att jag var tvungen att bevisa för läkaren att jag minsann var redo att åka ner till Umeå.. Till våran son!
Fredagen den 6e maj 2o11
Fredagen den 6e maj började som vilken fredag som helst. Vi vaknade, låg kvar i sängen och myste lite med bebismagen som nu började bli sådär lagom rund och mysig. Vi stökade på hemma en stund innan Jonas bestämde sig för att åka till garaget där han höll på med sin folkracebil.
När Jonas hade åkt fortsatte jag det vanliga stökandet hemma, städade lite och slängde i en maskin tvätt och bestämde mig för att kvällen skulle bli sådär extra mysig med god mat och bara mys.
Klockan tickade och vid 1-tiden ringde Jonas mig och frågade om jag var sugen på att följa med till en liten by utanför Gällivare som heter Leipojärvi, där skulle han lämna av lite saker till kompisen Conny.
Jonas kom och hämtade mig och vi stack iväg. När vi kom fram klappade Conny mig på magen och tyckte att det var lång tid kvar tills bebisen skulle komma.
Om han bara hade vetat....
Efter en stund hos Conny for vi tillbaka till Gällivare, Jonas hoppade av vid garaget och jag tog bilen hem själv. Åkte till affären och handlade allting vi behövde för att kunna ha en riktig mysfredag.. Köpte ost, kex och en fin bit oxfilé...
Vid 17-tiden fick jag en molande konstig värk i magen men funderade inte speciellt över det. Jag fortsatte fixa och skar upp oxfilén så att den skulle bli sådär perfekt rumstempurerad.
Ca 19,30 kände jag en konstig känsla mellan benen, som om något liksom "buktade ut" det kom från ingenstans och det gjorde mig fundersam.
Jag tog inte så allvarligt på det utan bestämde mig bara för att ringa till mamma och fråga, hon bad mig i sin tur att ringa 1177 och dom sedan i sin tur bad mig ringa till förlossningen.
Jag hann knappt förklara mitt "bekymmer" innan hon nästan skrek att jag skulle komma in direkt och när jag la på luren så fick jag den första kraftiga värken men ändå kunde jag inte riktigt förstå vad som höll på att hända.
Ringde till Jonas och sa att vi måste åka in till förlossning för kontroll och ringde sedan mamma och sa att jag skulle ringa henne när vi kommit hem igen.
Satt mig i bilen och körde mot garaget för att hämta upp Jonas.. Det gjorde så jävla ont av värkarna så ibland svartnade det nästan för ögonen, jag var inte kapabel till att köra bil egentligen.
20,30 var vi framme vid förlossningen, in på ett undersökningsrum och vi lyssnade på hjärtljuden på bebisen och dom var helt normala och fina.
Doktor Lennart kom in efter en stund och bad mig följa med så vi kunde göra ett ultraljud. Han hann inte mer att sätta "ul-dosan" på magen innan jag såg på hans min att något inte var bra och han berättade att det jag känner är fosterhinnan och bebisens fötter är "ute".
Upp i gynstolen men han ångrade sig lika snabbt för han vågade inte undersöka mig..
Dom rullade in en säng och innan jag hann blinka stod 10 personer runt omkring mig, dom stack mig, satte kanyler och frågade ut mig totalt. Jag förstod ingenting.. Jag skulle inte ha barn, jag hade 16 veckors graviditet kvar.......
Ca 21,20 var dom klara och då körde dom in på mig ytterligare en sal, värkarna var hemska och jag ville bara åka hem. Lennart försökte förklara att barnet var påväg men jag varken kunde eller ville förstå.
21,30 kom narkosläkaren in och presenterade sig och talade om att det var han som skulle göra ingreppet, det vill säga snitt om det skulle behövas.
Han hann inte mer än stänga dörren så gick vattnet.. Dom körde upp mig på operation och talade påvägen upp om att dom skulle vara tvugna att plocka ut min bebis med akut kejsarsnitt..
Dom sövde mig kl 21,45.....
22,09 den 6e maj 2o11 blev jag mamma åt en underbar, fantastisk pojke som kom i v. 24+2
Han var 32 cm lång och vägde 800 gram.
Den här dagen började vårt livs resa.. En resa som skulle visa sig vara både det mest förskräckliga men även det mest underbara vi varit med om.. Det är en resa vi ALDRIG glömmer!!!!
När Jonas hade åkt fortsatte jag det vanliga stökandet hemma, städade lite och slängde i en maskin tvätt och bestämde mig för att kvällen skulle bli sådär extra mysig med god mat och bara mys.
Klockan tickade och vid 1-tiden ringde Jonas mig och frågade om jag var sugen på att följa med till en liten by utanför Gällivare som heter Leipojärvi, där skulle han lämna av lite saker till kompisen Conny.
Jonas kom och hämtade mig och vi stack iväg. När vi kom fram klappade Conny mig på magen och tyckte att det var lång tid kvar tills bebisen skulle komma.
Om han bara hade vetat....
Efter en stund hos Conny for vi tillbaka till Gällivare, Jonas hoppade av vid garaget och jag tog bilen hem själv. Åkte till affären och handlade allting vi behövde för att kunna ha en riktig mysfredag.. Köpte ost, kex och en fin bit oxfilé...
Vid 17-tiden fick jag en molande konstig värk i magen men funderade inte speciellt över det. Jag fortsatte fixa och skar upp oxfilén så att den skulle bli sådär perfekt rumstempurerad.
Ca 19,30 kände jag en konstig känsla mellan benen, som om något liksom "buktade ut" det kom från ingenstans och det gjorde mig fundersam.
Jag tog inte så allvarligt på det utan bestämde mig bara för att ringa till mamma och fråga, hon bad mig i sin tur att ringa 1177 och dom sedan i sin tur bad mig ringa till förlossningen.
Jag hann knappt förklara mitt "bekymmer" innan hon nästan skrek att jag skulle komma in direkt och när jag la på luren så fick jag den första kraftiga värken men ändå kunde jag inte riktigt förstå vad som höll på att hända.
Ringde till Jonas och sa att vi måste åka in till förlossning för kontroll och ringde sedan mamma och sa att jag skulle ringa henne när vi kommit hem igen.
Satt mig i bilen och körde mot garaget för att hämta upp Jonas.. Det gjorde så jävla ont av värkarna så ibland svartnade det nästan för ögonen, jag var inte kapabel till att köra bil egentligen.
20,30 var vi framme vid förlossningen, in på ett undersökningsrum och vi lyssnade på hjärtljuden på bebisen och dom var helt normala och fina.
Doktor Lennart kom in efter en stund och bad mig följa med så vi kunde göra ett ultraljud. Han hann inte mer att sätta "ul-dosan" på magen innan jag såg på hans min att något inte var bra och han berättade att det jag känner är fosterhinnan och bebisens fötter är "ute".
Upp i gynstolen men han ångrade sig lika snabbt för han vågade inte undersöka mig..
Dom rullade in en säng och innan jag hann blinka stod 10 personer runt omkring mig, dom stack mig, satte kanyler och frågade ut mig totalt. Jag förstod ingenting.. Jag skulle inte ha barn, jag hade 16 veckors graviditet kvar.......
Ca 21,20 var dom klara och då körde dom in på mig ytterligare en sal, värkarna var hemska och jag ville bara åka hem. Lennart försökte förklara att barnet var påväg men jag varken kunde eller ville förstå.
21,30 kom narkosläkaren in och presenterade sig och talade om att det var han som skulle göra ingreppet, det vill säga snitt om det skulle behövas.
Han hann inte mer än stänga dörren så gick vattnet.. Dom körde upp mig på operation och talade påvägen upp om att dom skulle vara tvugna att plocka ut min bebis med akut kejsarsnitt..
Dom sövde mig kl 21,45.....
22,09 den 6e maj 2o11 blev jag mamma åt en underbar, fantastisk pojke som kom i v. 24+2
Han var 32 cm lång och vägde 800 gram.
Den här dagen började vårt livs resa.. En resa som skulle visa sig vara både det mest förskräckliga men även det mest underbara vi varit med om.. Det är en resa vi ALDRIG glömmer!!!!
Presentation.
Erika Blom heter jag, 23 år gammal. Lever tillsammans med min fantastiska sambo Jonas och våran underbara son Vilmer uppe i Gällivare
Vi har varit med om en resa som vi inte önskar att någon annan ska behöva genomgå och den tänkte jag nu göra ett försök att blogga om. Anledningen till att jag vill göra det är att jag är så otroligt stolt över att vi klarade detta..
Vi får se hur det går men jag gör ett försök! :)
Vi har varit med om en resa som vi inte önskar att någon annan ska behöva genomgå och den tänkte jag nu göra ett försök att blogga om. Anledningen till att jag vill göra det är att jag är så otroligt stolt över att vi klarade detta..
Vi får se hur det går men jag gör ett försök! :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)