Söndag 8 maj 2o11

Jag vaknade runt 7-tiden och började direkt vakna av och an av både oro, förtvivlan och förväntan. Jag ringde till Umeå och fick höra att läget var stabilt.
Vi åkte en snabb sväng hem till lägenheten och hämta kläder och lite annat vi skulle ha med oss ner till umeå, sedan åkte vi tillbaka till sjukhuset för utskrivning.

På eftermiddag började vi den 50 mils långa resan ner mot Umeå, det var en ren och skär plåga att åka bil efter snittet och jag grät många mil men tankarna fanns bara hos Vilmer, jag var tvungen att fixa bilresan för att komma ner till Vilmer, det fanns inga alternativ!

Ca 20,00 var vi framme, vi träffade en sköterska som hjälpte oss rätt.
Vi steg in på barnintensiven och blev visade till sal M.

Vi smög oss in, där stod en kuvös med blått sken runtomkring och mitt i kuvösen låg ett litet, litet knyte.. Vår Vilmer!
Känslan av att se sitt barn omringad av maskiner och slangar är så hemsk att den inte går att beskriva med ord.
Både jag och Jonas grät och höll om varandra, det var glädje och förtvivlan och jag tror ingen av oss sa något, det fanns inget att säga..

Helt plötsligt for det fram en hand, precis som att Vilmer vinkade till oss och i den sekunden bestämde jag mig för att vi skulle klara av detta!!!