Efter att ha ringt dom viktigaste mitt i natten för att berätta vad som hänt skulle jag nu få se Vilmer..
Dom körde upp mig till Vilmer i sängen då jag ännu inte kunde resa mig efter snittet.
Där låg han... Min lilla son, med respirator för att kunna andas och i en plastpåse för att behålla fukten.
Vilken känslostorm, jag visste varken ut eller in och frågorna var egentligen hur många som helst men jag fick inte fram ett ord.
En läkare började berätta vad som skulle komma att hända, ett läkarteam från Umeå var påväg upp till Gällivare för att sedan ta med sig Vilmer i helikopter så att han skulle kunna få den absolut bästa vården.
Jag kunde inte få in orden folk sa, dom skulle ta Vilmer med sig, vi skulle få vara kvar då jag inte fick följa med pga. att dom snittat mig.. På söndagen skulle vi få åka.
Skulle detta vara första och sista gången jag såg min son i livet?
Den här lördagen är den längsta dag jag upplevt i hela mitt liv. Jag repade mig bra efter ingreppet och var på benen redan efter sju timmar, nu i efterhand är jag ganska säker på att jag var tvungen att bevisa för läkaren att jag minsann var redo att åka ner till Umeå.. Till våran son!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar