Vilmer var väldigt ostabil i sin syresättning och hade ganska många tillfällen då pulsen sjönk kraftigt.
När hans andnings och hjärtstopp blivit en del av vår vardag kunde vi förbli mer lugna.
Vi visste att sköterskorna hade full koll och dom var aldrig mer än någon sekund bort.
Hur man får in andnings och hjärtstopp i sin vardag är för mig fortfarande helt oförståligt men när man lever som vi gjorde var man tvungen att acceptera att det var såhär.
Dom små liven är sköra och orkar inte, de glömmer bort..
Senare på eftermiddagen var dom återigen tvugna att koppla honom ur respiratorn, det hade blivit en slembildning som satt stopp i röret så det gick ej ner någon luft.
Dom kopplade åter honom till CPAP:en med förhoppning att han skulle orka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar