Vilmer klarar sig fortfarande utan respirator.
Läkaren har berättat att man aldrig vet hur länge dom orkar andas själv utan varje timme utan respiratorn är bara ett stort plus i kanten.
Idag var ingen vanlig dag, idag var dagen då jag skulle få ta Vilmer i min famn och lägga honom mot mitt bröst. Jag satte mig i en fåtölj, sköterskan lyfte honom ur kuvösen till mig. Hon hann inte mer än lägga honom mot mitt bröst så grät jag floder..
För första gången sedan han föddes grät jag av ren lycka!
Denna underbara känsla att få känna min bebis mot min kropp, känna hans lilla bröstkorg höja och sänka sig för varje andetag.
Han utforskade min bröstkorg med sin lilla hand innan han bestämde sig för att slappna av och bara njuta i mammas famn...
Gud vilken känsla det måste ha varit att hålla honom och så länge du hade fått vänta från att han föddes, jag blir alldeles rörd!
SvaraRadera