Dagarna gick.
Det var upp och det var ner men vi hade vår son i livet och han kämpade på.
Under dessa dagar blev han återigen av med respiratorn. Anledningen till att man hela tiden ger dom chansen att klara sig utan är för att respiratorn på lång sikt kan förstöra och påverka lungorna.
Vi hade nu kommit så pass långt i våran process att vi kunde tillåta oss att skratta.
Vi kunde nu se på Vilmer och le från hjärtat.
Han var liten och skör men ack så stark!
För varje dag som gick ökade känslan av att vi skulle få vårat barn med oss hem.
Vi skulle med tiden få en bli en familj på riktigt utanför sjukhusets väggar.
Frågan var bara när?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar