Nu hade dagen kommit då vi var tvugna att lämna Vilmer i Umeå och själva åka hem till Gällivare.
Vi hade massa praktiska saker att ordna och även hämta mera kläder plus andra tillbehör som vi behövde.
Då jag hade handlat hem det mesta av bebissakerna ganska tidigt så stod allting där hemma men vi hade ingen bebis med oss hem..
Jag grät och grät, det var som knivar i hjärtat att gå runt hemma och se alla sakerna samtidigt som prinsen var 50 mil ifrån oss och kämpade för att överleva.
Dagarna hemma gick ändå ganska fort och jag ringde ofta till Umeå och fick veta att läget var stabilt. Ingen respirator och blodproverna såg ok ut.
Fredagen kom och det var dags att åka tillbaka till Umeå igen.
Tillbaka till sjukhuslivet men det var där Vilmer var och även där vi ville vara tillsammans med honom.
Då allt hade varit stabilt och sett bra ut under tiden vi var hemma kändes det lugnt och tryggt att åka tillbaka, vi kände ingen större oro.
Tyvärr varade inte vårt lugn speciellt länge för när vi kom fram var läget förändrat och inte alls speciellt stabilt.
Han var återigen väldigt ojämn i sin syresättning och värdena sämre och som vanligt fanns inga andra alternativ än att koppla in respen igen.
Man lärde sig snabbt att inte ta någonting förgivet.
Det var som en bergodalbana och saker och ting kunde ändras innan man hann att blinka.
Man får verkligen en annan syn på livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar