Vi fortsatte att vänta på att stomin skulle komma igen, kirurgen började bli otålig och började prata om ytterligare en operation.
NEEEEJ!! Inte en operation till, hur mycket ska den här lilla kroppen behöva genomgå?
Jag är inte troende på något sätt men jag vet inte hur många gånger jag bad till gud om att magen skulle rulla igång och kirurgen skulle sluta prata om en ny operation.
Det bestämdes att dom skulle göra en passageröntgen på Vilmer, alltså att man sprutar in en vätska i kroppen som lyser och sedan tar man röntgenbilder för att se hur den passerar genom kroppen och det läkarna ville se var om det läckte ut eller tog stopp någonstans.
Dom påbörjade röntgen och i början tog dom en bild varje timme och för Vilmer var det otroligt jobbigt, man kunde riktigt se på hur honom vilket obehag det var..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar