Dom började prata om att det kanske var dags för Vilmer att åka till göteborg för en operation, men i min värld gick det inte ihop för Vilmer hade mått så bra hela dagen, det kändes verkligen som han var påväg att bli bättre.
Vi hade öppen kuvös flera timmar så kunde vara närmare honom och det gick jättebra, han var stabil trots liv och rörelse runtomkring honom. Det kändes inte alls som han var sjuk och därför förnekade vi nog det för vi ville inte att det skulle vara så som läkarna sa..
Senare fick jag veta att dom hade resonerat om att vi skulle ha öppen kuvös utifall det inte skulle ha gått vägen och då skulle vi ha fått vara så nära honom som det bara gick..
Det var mycket velande fram och tillbaka och det skulle visa sig att ovissheten var våran värsta fiende, det var den som gjorde oss mest illa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar