7e juni 2o11

Vilken jävla dag det blev.
Vaknade och gick upp till Vilmer, våran pigga son var som bortblåst och där låg återigen en skör och ostabil liten kropp och kämpade.
Dom skulle byta respiratortuben mot en större modell och det ser väldigt obehagligt ut så vi gick en sväng och kom tillbaka efter en stund och allting hade gått bra.

Vi skulle ha läkarsamtal och vi satte oss ner.
Läkaren började prata.
-"Vi har tidigare inte förlorat något på att vänta med en operation men nu behöver han det. Vilmer är väldigt sjuk men om han genomgår operationen har han fortfarande en chans att överleva."

Vad är det han säger?
Jag tror ingen av oss hade förstått eller velat förstå hur sjuk han verkligen var men nu fick vi svart på vitt att vårat älskade barn svävade mellan liv och död.

Efter att göteborg bekräftat att dom kunde ta emot honom gick allting väldigt snabbt och alla tre var ganska snart påväg, Vilmer i ambulansflyg och vi i vanligt flyg.
Vi kom fram ganska sent till drottning Silvias barnsjukhus och det var jätteskönt att få komma fram och åter vara nära Vilmer.

Vi fick prata med en läkare som berättade att dom skulle operera Vilmer redan 04.00 dagen därpå.
Vi sa godnatt och gick till Ronald mcDonald familjehus, som skulle komma att bli vårat "hem" för en ganska lång tid framöver.
Operationen skulle ta ca 3-4 timmar så vi bestämde oss för att försöka sova för då skulle tiden gå snabbare och operationen skulle vara över.

Den natten var jag livrädd för att min telefon skulle ringa.....