Vikt = 1138gram
Under dessa dagarna var Vilmers mage oförändrad, varken bättre eller sämre.
Dom pratade om operation men nu bedömde läkaren att han var för skör för både transport och operation så vi fick återigen beskedet om att vi måste avvakta. Jag skulle komma till att hata ordet avvakta....
Vi hade även besök av Christoffer och Emelie och även om det bara var en liten stund så var det så himla skönt att se dem och för en gångs skull få skratta och känna sig som vanligt..
Min kropp var förstörd av oron, fick inte i mig mat och det lilla jag kunde få i mig fick jag ändå inte behålla.
Jag kunde inte sova och jag kände mig svagare för varje dag som gick, samtidigt som jag på något sätt hela tiden blev starkare för jag visste att Vilmer behövde oss och jag visste att vi måste orka kämpa med honom.
Vi var ett lag och tillsammans skulle vi fixa detta men samtidigt kunde man inte låta bli att fråga sig vad som väntade oss och hur det skulle gå?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar